Konstnärsrollen och den manliga genialiteten

Hösten 2000 arrangerade jag ett antal temakvällar vid scenen Atalante i Göteborg som vi kallade Destination Atalante. (Namnet hämtades av skäl som vi inte behöver gå in på från ett cypriotiskt kryssningsfartyg.) Dessa kvällar innehöll längre presentationer av och samtal med konstnärer och kulturpersonligheter i Göteborg, debatter i aktuella ämnen, ett husband som spelade musik anförda av kvällens gästsångerska, och ett par andra konstnärliga inslag, ofta i videoform. Därtill hade vi förstås dokusåpan Big Brothel: Fem personer inlåsta på kontoret med ett par ölbackar som fick avhandla allt från guds existens och meningen med livet till monarkins vara eller inte vara. Vid ett par, tre tillfällen under kvällen släppte vi fram ensemblen på filmduken samtidigt som jag ringde upp till kontoret och förhörde mig om hur diskussionen fortskred. Mot slutet av kvällen kom deltagarna in på scenen och berättade vad de hade kommit fram till. Mest gick det åt en massa öl, men till och från var det rätt kul. Särskilt när de snackade skit om varandra i Biktbåset. Precis som vanligt!

Den första delen av kvällen (vidpass en timme) ägnades åt ett inslag som vi kallade konstnär i fokus. Där fick en konstnär presentera sig själv i samtal med mig och publiken och visa prov på sitt arbete. (Med konstnär avses här all slags konstnärligt verksamma personer, vare sig de är musiker, regissörer, författare etc.) Vanligen avslutades den här delen med en publikdiskussion innan paus. Höstens första konstnärsgäst var Elin Wikström, en av Sveriges främsta konceptkonstnärer. Samtalet avlöpte väl, och Elin visade prov på sina verk varefter publiken fick lov att ställa frågor. Det började som vanligt litet trevande, men snart sprack tidsschemat fullständigt. Diskussionen övergick nämligen alltmer till att handla om konstnärsrollen och konstens roll i samhället. (Fullt begripligt eftersom Elin Wikström arbetar med att iscensätta annorlunda och utmärkande situationer i vardagen. Hon har t ex sovit i ett snabbköp mitt på dagen, delat ut enkronor utanför Systembolaget och mörklagt en hel ö utanför Norges kust för att väcka frågor om konsumtionssamhälle, miljö och elproduktion.)

Två huvudlinjer kunde (något schablonartat) skönjas i diskussionen: Är konstnären en person som vem som helst, underordnad ett verk som kompletterar samhället på samma sätt som alla andra funktioner – skola, vård, omsorg, brandkår, polis, valutamäklare etc? (Och som bygger på en tanke eller idé som egentligen kunde komma från vem som helst. Konstnären är inte längre unik, ensam om att kunna skapa. En avdramatisering, således, av konstnärsrollen.) Eller är konstnären en högst självständig iakttagare som från en position vid sidan av – men aldrig i – samhället betraktar och kommenterar det i verk som är helt beroende av det unika konstnärsjaget? Den efterföljande debatten spräckte alla tidsgränser, och samtalstonen hårdnade alltmedan vi moderatorer (jag och min bror) slet vårt hår. Det var tydligt att detta var ett ämne som engagerade åtminstone delar av publiken (flera av dem aktiva konstnärer från olika genrer). Diskussionen gav naturligtvis inga självklara svar, men för mig blev den mycket lärorik eftersom jag tvangs tänka igenom min egen position i frågan.

Jag drar mig till minnes denna händelse i ljuset av den senaste tidens diskussion på kultursidorna om det manliga geniets övergående dominans till förmån för en mer vardaglig, verklighetsförankrad syn på konstnärsrollen. Dagens Nyheters kulturredaktör Maria Schottenius kritiserar (DN 100120) med rätta den romantik som har omgivit manliga journalister och författare som rusigt svettats fram både alkohol och halvdana texter ur svårt deliriska hjärnor för att sedan hyllas som hjältar av sina beundrarskaror – manliga som kvinnliga. Det manliga geniets utanförskap definierat i: Hur många järn, hur många askar (cigaretter), hur många ligg? (Alternativt inga ligg alls, det är riktigt radikalt. Där snackar vi ett utanförskap som inte ens herr Reinfeldt kan göra något åt! Tänk Andy Warhol, explosiv på grund av sin sexuella oförmåga. Sprit och cigaretter och gärna lite knark är dock – nästan alltid – ett måste för konstnärsgeniet.) Det manliga geniet känner inga gränser, inga band, ingen tillhörighet. Det manliga geniet är fri att tänka hur han vill, utan hänsyn till koder och moral. Däri ligger storheten. Sorgen ligger i den brist på anknytning som det manliga geniet utmärks av. Baksidan av myntet, om man så vill. Att se, att veta, att förstå det andra inte gör – och att betala priset för det. Geniet som offer. Ernest Hemingway var till exempel rätt bra på att skapa en sådan bild av sig själv, även om jag inte alls är säker på att det var hans avsikt. Ständigt på väg, ständigt otillfredsställd. Nöjd först med en kula för pannan när verkligheten hann ikapp den tynande kroppen. Kanske. Jo, det var nog vad han ville. För det manliga geniet är allt teater – liv som död.

Förvisso i kraft av sin vidsynthet, men kanske ännu mer på grund av att han är offer för sin egen storhet, kan det manliga geniet förlåtas snart sagt vad som helst. Bristande moral och asocialt beteende har snarare än något annat betraktats som en förutsättning för verket. Picasso fick redan från 15- årsåldern sina bästa nakenstudier på bordeller, Toulouse-Lautrec såg verkligheten genom Absinthens grönskimrande dimridåer. Kommunisten Pasolini brann i själva verket för en folkligt förankrad kulturkonservatism som höll på att kvävas av den imperialistiska hydrans (läs USA) ständigt utväxande (t)armar. Hellre kyrkan än liberalerna. Likväl köpte han sig ynglingar på nätterna i Neapels gränder. Eller var det kanske just därför? Ingen (förutom möjligen Göran Hägglund och de andra medlemmarna av "verklighetens folk") ifrågasätter dessa herrars storhet. De ägnade sina liv åt att vända ut och in på sig själva, att genomlysa och gestalta sin egen inre kamp mellan storvulna ideal och rödgråten längtan, unken lusta och perverterade begär. Understundom förvisso på andras bekostnad. Dessa andra har i regel varit kvinnor – försmådda hustrur och älskarinnor, skamlöst utnyttjade horor, lidande mödrar, osedda men ändå hårt hållna döttrar. Det faller på kvinnans lott att klä skott för mannens strukturella misslyckanden. Vi är alla barn av våra mödrar, men män är det mest. Därför också motsatsen: kvinnan som dröm, som ideal, som ett ouppnåeligt helt, befriad från de stormar som ständigt sliter sönder mannens arma själ. Kvinnan som musa, som livselixir – det enda som gör livet värt att leva, i någon ynka sekund då och då rent av vackert. Och samtidigt helvetiskt. Sexualiteten som enda drivkraft, hämmad dock av den ständigt närvarande drömmen om Madonnan. Tänk vad skönt att slippa knulla! Att slippa tänka på att knulla. Att inte längre vara frestad. Mannen som oförmögen att ta ansvar för sina egna drifter. Känns det igen?

Att tala om kvinnliga genier på samma grund blir i praktiken omöjligt. Karin Johannisson uppmärksammar den paradox som utmärker romantikens bild av det manliga geniet: "De egenskaper som definierade den konstnärliga skaparkraften – sensibilitet, intuition, instinkt, känsla, fantasi – var också de som definierade det kvinnliga. Genialitetens kön tycktes alltså i själva verket vara kvinnligt. Geniet var inte en kvinna, men som en kvinna." (DN 100124) Kvinnor (människor av kött och blod, alltså) däremot göre sig icke besvär när det kommer till genialitet. En kvinnan definieras nämligen alltid av det faktum att hon är just kvinna. Om hon väljer att presentera sig som något annat (kemist, bankdirektör, konstnär eller dragbasunspelare i symfoniorkestern) definierar hon med automatik bort sin kvinnlighet. Det går inte att vara både ock. Det vill säga, det har inte gått. Idag är situationen naturligtvis annorlunda. Det intressanta är att den förändrade kvinnosynen också har inneburit en förändrad syn på genialitet, inte minst det senaste decenniet. (Och på konstnärsrollen, för att visa att jag inte har kommit ifrån ämnet.) Bilden av det gränslösa manliga geniet solkas alltmer av att förknippas med manschauvinism, övergrepp och substansberoende. Det kan, misstänker jag, numer hävdas att sådana beteenden leder till dåliga konstnärliga resultat. Detta får oundvikligen konsekvenser för konstnärsrollen.

Det har naturligtvis funnits kvinnliga genier (av den 'manliga' typen). Victoria Benedictsson och Karin Boye, för att nämna två svenska litterära exempel med varsin lika tragiska historia. (Båda tog till sist livet av sig.) Selma Lagerlöf har naturligtvis en given plats i sällskapet, men framstår inte som riktigt lika skör och galen. Dessutom skapade hennes framgångar möjligheten för henne att leva ett självständigt liv. Kvinnliga genier är nämligen om möjligt (och det är det!) än mer tragiska och patetiska än manliga. Den stora skillnaden mellan manliga och kvinnliga genier är nämligen att kvinnor med viss automatik tar hand om de manliga. Det är trots allt vad kvinnor gör – tar hand om trasiga män, bröder, fäder och söner. Men säg den man som vill ta hand om en skör och trasig självupptagen kvinna som pendlar mellan känslan av gudomlighet och total självförnekelse? Som dricker sig redlös varje kväll, ligger med vem som helst när som helst utan hänsyn till löften och bindningar, och stinker av sprit och dålig hygien? Det händer inte. Och kvinnor gör det inte heller, för en sådan kvinna betraktas verkligen inte som något geni av andra kvinnor. (Härvid bör påpekas att mina påståenden är generella, och att det naturligtvis alltid finns individuella undantag. Allt på det att ingen godhjärtad kvinna eller man skall känna sig sårad!) Skall kvinnors genialitet någonsin kunna jämställas med mäns krävs således en betydelseförskjutning av begreppet. Vi ser förvisso fler kvinnor som vågar leva som män, men ränderna har långt ifrån gått ur, och kvinnor som går till överdrift beteendemässigt döms betydligt hårdare än män, inte minst i media. Kvinnan är och förblir den moder som skall ta ansvar för sin avkomma på ett helt annat sätt än mannen. I alla andra sammanhang måste hon välja – hora eller solitär, övergiven med den genialtitet som i mannens fall kan vara hans enda väg till social förankring.

Så vad har då detta med konstnärsrollen att göra? Jo det att konstnären allt sedan romantiken har definierats just uifrån föreställningen om det manliga geniet. Begreppet i sig har naturligtvis funnits sedan antiken, och förmodligen mycket längre. Det har aldrig varit tal om några kvinnliga genier. Men fram till för drygt 200 år sedan utgjorde konstnären en lika naturlig del av samhället som bonden, prästen eller skomakaren. Understundom galen, och alltid utlämnad åt en osäker tillvaro, med en förkärlek för ett både storvulet och omoraliskt leverne. (Konstnären kunde naturligtvis också vara en munk, asket och eremit – helt enkelt motsatsen till allt det föregående. Men minst lika radikal, och i det avseendet lika galen som den deliriske vällustingen. Idén ligger i själva gränsöverskridandet; den säger inget om vilken gräns som avses.) Men konstnären hade sin självklara roll i det att verkligheten alltid behövde gestaltas – kyrkorna skulle ha målningar som beskrev himlens löften och helvetets kval, och där skulle sjungas och spelas till herrens ära. Då behövdes musik. Och herrarnas historier måste berättas och skrivas ned för att framtiden skulle förstå sin tacksamhet mot det förflutna. Herrarna ville också bli avmålade, och de ville förstås ha målningar av annat – ur bibeln eller verkligheten. Gud och änglar, eller bara ängar. Konstnärerna hade i den meningen en funktion som idag snarare fylls av populärkulturen – de skulle avbilda den manifesta verkligheten. Gärna med lite pomp och ståt och krusiduller, men det skulle åtminstone se ut som att det kunde vara på riktigt. Först med det framväxande borgerskapet i slutet på 1700- talet uppstår en situation då konstnärer i större utsträckning börjar skapa sina egna, självständiga motiv. Då uppstår också den där bilden av det manliga geniet som jag beskrev tidigare – en Byron som går sina egna vägar oberoende av omvärldens krav och förväntningar. Det blev snabbt det rådande konstnärsidealet, och har så förblivit intill våra dagar. Konstnären ska stå ensam, fri från samhällets normer och värderingar. Dem skall han tänja på, undersöka, dissekera, vända ut och in på. Ofta genom att bryta mot dem. Konstnären som katalysator för ett frihetstörstande industrisamhälle i vardande där kapitalets bojor binder både patron och arbetare allt hårdare till produktionsmedlen. Det växande välståndets fängelsehåla.

Under senare delen av 1900- talet började konstnärens särställning – stjärnstatus, om man så vill – alltmer att ifrågasättas, både utifrån (populärkulturens växande anspråk på en antimodernistisk – mer realistisk – folkligt förankrad verklighetsframställning), och inifrån (nya generationer av konstnärer ansåg att de befintliga estetiska normerna och vertygen inte längre räckte till för att beskriva verkligheten). Den tilltagande demokratiseringen där varje medborgare blev lika viktig som varje annan gjorde det svårare att framhäva några få som sanna uttolkare av alla andra. Den inte sällan filosofiskt och sociologiskt orienterade konceptkonsten tog sin utgångspunkt i idén snarare än verket. Tanken blev viktigare än gestaltningen, och därmed underminerades konstnärens roll som den enda länken mellan det estetiska och det intellektuella. Samhällsutvecklingen hade sannolikt drivit konsten i den riktningen under alla omständigheter, men denna avglorifiering av konstnärsskapet har gjort att toleransen för galna genier som torrlägger varje flod i jakten på ett enda guldkorn har minskat. Maria Schottenius skriver i samma krönika: "Även kulturlivet professionaliseras. Kvinnor får framträdande positioner. Konstnärlig verksamhet pågår inte längre i mystisk skugga, utan även här krävs ansvar och pålitlighet." Konsten alltså som vilken annan del av samhället som helst. Det går inte att strunta i jobbet för att man är bakis, eller för den delen under isen på grund av sin bipolära sjukdom. Då får man söka hjälp, för sådan finns att få. Vi är alla delar av ett gemensamt helt, ingen är förmer än någon annan. Och ingen kan mer än någon annan göra anspråk på den rätta historien, den sanna gestaltningen. I allt väsentligt oantastligt. Schottenius avslutar krönikan med följande funderingar: "Är det då dags att vinka farväl till det manliga geniet? Han skulle nog saknas en del. Den magiska genikulten har skapat intresse för konstnärer och lett till ett oändligt antal anekdoter. Men skulle musiken, konsten och litteraturen förlora på det? Jag tror inte det. Det finns intressantare sätt att diskutera värden och konst på."

Och där till sist känner jag hur det rör litet på sig i magen. Är det i första hand konstnärens uppgift att diskutera 'värden och konst'? Borde det inte vara betraktarens (uttolkarens), om än gärna (men inte nödvändigtvis) med konstnären som aktiv deltagare? Jag tänker på de där ruskiga manliga genierna jag nämnde förut: Hemingway, Picasso, Toulouse-Lautrec, Pasolini – blott ett försvinnande fåtal bland ett stort antal människor (om än förvisso oftast herrar) som faktiskt har gjort betydande insatser, både för att gestalta och förklara den mänskliga naturen och för att försköna vår tillvaro. I händerna på rätt konstnär blir även det tragiska, det hemska och patetiska vackert, understundom nästan begripligt. Om förutsättningarna för sådan insikt, sådan skönhet, är ett liv utanför det normala, då är det kanske en uppoffring värd besväret. För dem som ids, för dem som inte har något val. Vare sig de är män eller kvinnor. Är tanken om det manliga geniet verkligen helt åt helvete? Eller behöver den kanske istället modifieras och kompletteras med några motvalls gummor och en liten lektion i vett och etikett och eget ansvar? Blott den det angår kan ta ansvar för sig själv. Och den som drabbas måste själv ställa krav och i värsta fall bryta en förbindelse som inte är ömsesidig. Även den som blir manipulerad har någonstans en fri vilja. Det 'manliga' geniet kan inte längre räkna med att andra skall ställa upp, vare sig geniet är man eller kvinna. Men den som vill ställa upp är naturligtvis välkommen att göra det. Och samhället bör definitivt göra det. Därför är det viktigt att den offentliga kulturpolitiken står fri från opportunistiska överväganden i analogi med tidsandan. Kanske borde den i någon mån grundlagsskyddas? Frågan är om någon genialitet kan överleva utan andras välvilja. Jag vet inte. Däremot vet jag att världen är full av manipulativa skitstövlar och utsugare som saknar minsta tillstymmelse till originalitet. De tycker om att gömma sig bakom slagord som valfrihet och individualism, fast de saknar all kännedom om begreppens verkliga innebörd.

Följande påståenden bör alla kompletteras med det stora ordet 'bara': Jag vill inte se konstnärer förvandlade till blott rationella, väl fungerande samhällsmedborgare som ledigt rör sig mellan ämnesområdena på föredrag och seminarier som knappast berör någon utanför små sekteristiska eliter som vårdar sin särart med språk och begrepp som ingen annan förstår. Jag vill inte ha konstnärer som med fingret i vädret letar efter politiskt korrekta idéer som står över alla tankar om estetik och gestaltning, och som i sin enkelhet just då förefaller gudomligt självklara. Jag vill inte ha konstnärer som bara smälter in och slätar över sprickorna i en allt bräckligare samhällsväv, när vävens alla delar kräver en grundlig genomlysning – också de som förefaller hela. Jag vill att det skall finnas utrymme för dem som av olika skäl har den där drivkraften, det där behovet av att gå på tvärs med rådande paradigm, med koder och normer som inte får ifrågasättas (må de vara aldrig så förnuftiga), med alla de som tror att vi lever i den bästa av världar när den i själva verket störtar mot avgrunden. Jag vill ha konstnärer som agerar som om inget annat fanns än de själva och ett samhälle som lika gärna kunde ligga på mars. Låt dem slå åt alla håll, låt dem göra mig glad, förbannad, provocerad, chockad eller ledsen – men låt dem för guds skull aldrig göra mig blassé och likgiltig. Professionalisering är säkert bra, men lämna litet utrymme för livet också. Så som det bara kan gestaltas av dem som kanske aldrig kommer att bli några välfungerande samhällsmedborgare. Män som kvinnor. Ja, absolut, gärna fler kvinnor! Jag avundas dem inte, gud bevars. Men bättre det förmodligen än att tyna bort obehövd med inget annat kvar på den historiens skräphög där barnet understundom följer med det bortkastade badvattnet. Det är vattnet som är skitigt. Inte barnet.