Till försvar för guds frihet

En kväll för drygt tio år sedan blev jag för första gången presenterad för en något udda existens som sedan dess har figurerat på randen av min umgängeskrets. Vid stod i baren på en numer nedlagd pub i Göteborg och diskuterade livets mening, guds existens och Bibelns trovärdighet som bärare av guds manifesta lagar och påbud. Jag drev som vanligt tesen att Bibeln är skriven av människor för människor, dock tillskriven gud eftersom guds ord väger tyngre än någon människas. (Detta var naturligtvis en bidragande orsak till att civilisationerna i kulturens vagga – Mellanöstern – ofta valde att göra härskaren till både kung och gudom. Detta förfärade till en början de republikanska romarna, men till sist föll som bekant även de till föga för oskicket. 'Den gudomlige Julius' – Caesar var den förste romare som förklarades vara gudomlig – var en logisk konsekvens av de österländska extravaganser som till exempel Lucullus och Pompejus redan hade givit uttryck för.) Nåväl, diskussionen med min nye bekantskap kom alltmer att handla om huruvida gud eller människor hade skrivit Bibeln. Den slutade med att jag, något förtvivlad över att rationella argument inte tycktes bita på min samtalspartner, utbrast: "Men det är ju inte så att gud har sträckt ned sin hand till jorden och skrivit Bibeln själv!" Den nye bekantskapen tittade illmarigt på mig och svarade: "Varför inte?!" Alltsedan dess har jag understundom grubblat över hur man skall bemöta argument som håller öppet för allt. Somliga religiösa anser att det faktum att guds existens inte går att bevisa i själva verket utgör det ovedersägliga beviset för att gud faktiskt finns. "Credo quia absurdum", som kyrkofadern Tertullianus (feltolkat) uttryckte det. "Jag tror därför att det är absurt." Om apostlarna bevittnade något så orimligt som Jesu uppståndelse måste undret vara sant. De var trots allt rationella människor som aldrig själva skulle hitta på något så dumt. (Den bedömningen lämnade Tertullianus uppenbarligen åt sina föregångare att göra. De måste således också ha varit mycket rationella och balanserade människor…) Riktigt så långt tror jag inte att min nye vän tänkte när vi stod där vid bardisken. Han var nog mest road av att tjata emot. Men det intressanta med människor som istället för att själva söka bevisa guds existens kräver bevis för att han inte finns, är att de därigenom gör sig av med möjligheten att bevisa någonting överhuvudtaget. Ett påstående som varken går att verifiera eller falsifiera i en rationell diskussion är i allt väsentligt värdelöst. Riktigt spännande blir det när man betänker att människor som förlitar sig på absoluta sanningar – alltså sådana som inte behöver verifieras – naturligtvis utgår ifrån att de har rätt. De har dock ingen möjlighet att bevisa denna intellektuella och moraliska överlägsenhet eftersom de genom sitt resonemang har förkastat möjligheten att vare sig bevisa eller motbevisa något. Samma människor är inte sällan beroende av förekomsten av tydliga och absoluta regler för samlivet med andra människor. Men hur skall sådana regler egentligen kunna efterföljas när det faktiskt inte finns några metoder för att bevisa regelbrott? I avsaknad av alla beviskrav sitter vi plötsligt i den rävsax som skapas av 'det orimliga tvivlet'! En märklig utveckling i ett samhälle som skulle styras av den villkorslösa tron.

Religionen har sedan civilisationens gryning haft två uppgifter: att förklara det oförklarliga runt omkring oss, och att skapa regler för samlivet i allt större – och därför i minskande utsträckning självorganiserande – samhällen. Stamsamhället bestod av små enheter som i allt väsentligt utgjordes av en storfamilj. Den sociala kontrollen var lätt att upprätthålla eftersom ett relativt litet antal människor levde i omedelbar närhet till varandra. Det ömsesidiga beroendet – och därför också bandet – mellan de enskilda gruppmedlemmarna var starkt. Det framväxande jordbrukssamhället medförde den första urbaniseringen när alltfler människor blev överflödiga i livsmedelsproduktionen. Detta mänskliga överskott torde ha samlats i städerna där de – i bästa fall – utvecklade nya färdigheter istället för att bruka jorden. De växande städerna skapade en aldrig tidigare skådad koncentration av människor från olika håll, människor som inte längre hade samma band till varandra som i stamsamhället. Följden blev naturligtvis att den sociala kontrollen minskade. Det är ingen tillfällighet att de första kodifierade lagar vi känner härstammar från det folk- och stadsrika Mesopotamien. Lagen skulle inte bara reglera förhållandet mellan individerna, utan också mellan de klasser som växte fram i de nya samhällena. Och det faktum att människor överhuvudtaget skulle delas upp i rika och fattiga, bättre eller sämre, måste naturligtvis också förklaras. En logisk lösning torde ha varit att låta lagen anspela på redan befintliga, gemensamma religiösa föreställningar – vad gudarna säger kan inte ifrågasättas. Det betyder inte att prästerna trodde på varje ord de predikade eller omhuldade – de förstod bara att guds ord smällde högre än någon människas. Och om människor nu behövde gudomlig sanktion för att tro på nödvändiga regler och påbud, varför inte ge dem det? Härigenom uppstod efterhand religioner som intresserade sig betydligt mer för det manifesta innehållet (bokstavstolkning) än för mångbottnade tolkningsmöjligheter. Behovet av regelsystem för den sociala interaktionen blev viktigare än att förklara den enskilda människans roll i ett obegripligt helt. Det var bland annat mot detta som Jesus tycks ha reagerat, vilket naturligtvis inte hindrade kristendomen från att snart gå i samma riktning som tidigare läror. Människors religiösa behov togs omhand på en tämligen vulgär nivå där de har fick dyrka vad kyrkan fann för gott att ge dem tillåtelse till. Fokus hamnade istället på att inte tolerera några brott mot Bibelns okränkbara påbud. (Därvid gick man genom århundrandena emot mycket av Jesu ursprungliga lära.) Med reformationen hamnade initiativet dock hos den enskilda människan – blott hon själv kunde, enligt Luther, stå i kontakt med sin gud. Prästen blev inte längre en nödvändig mellanhand på vägen till frälsning. Detta öppnade för första gången på mycket länge dörren för enskilda, personliga tolkningar av både guds ord och gudsbegreppet. Och i förlängningen för ett ifrågasättande av guds existens i traditionell mening. Ett individuellt förhållningssätt till gud omöjliggjorde på sikt universella religiösa sanningar. Gud blev en fråga för vars och ens samvete. Vetenskapen, däremot, blev en fråga om vad som går att bevisa och på vilka grunder bevis kan, och skall, accepteras.

Religion och konst är de två fakultet av det mänskliga tänkandet där enskilda föreställningar och tolkningar ges företräde framför vetenskapliga eller juridiska beviskrav. De går varken att verifiera eller falsifiera – nyttan eller sanningen ligger enbart i betraktarens öga. Förmågan till andlighet och konstnärlig förståelse är i själva verket uttryck för människans egen gudomlighet – hennes längtan efter att finna förklaringar till det hon inte förstår på grund av hennes fysiska begränsningar. Vi kan inte föreställa oss evigheten, men vi vet att den finns. På samma sätt som många människor vill ha gud till någon att hålla i handen, finns det gott om folk som kräver generella tolkningar av konstverk. En bild, skulptur eller en installation skall säga något konkret, något som man omedelbart kan ta ställning och förhålla sig till. Men konstens uppgift är, liksom egentligen religionens, att ställa frågor snarare än att leverera svar. Den som söker absoluta sanningar kommer därför att provoceras av konstverk som lämnar utrymme för många tolkningar. Och konstnärer som avviker från den rådande normen har, liksom kättare, också förföljts genom århundradena. Det är lätt att bli provocerad av det man inte förstår, men då förutsätter man att en konstnär skall leverera något begripligt utifrån ens egen förståelsehorisont snarare än en – mycket intressantare – unik upplevelse av verkligheten. Den konstnärliga gestaltningen kan aldrig vara absolut i sitt förhållande till sanningen – då skulle den förlora det tolkningsföreträde som gör den fri i förhållande till beviskraven. Den socialistiska konsten i Sovjetunionen, eller den tyska under Tredje Riket, var falsk i den meningen att den försökte gestalta en absolut sanning som inte ens var för handen. Med större tolkningsfrihet – det vill säga större frihet i relation till motiv och material – hade den rent av bättre kunnat föra sakens – och statens – talan. Men de snäva ramar som den av de bokstavstroende tvangs verka inom gjorde den snart löjeväckande. Icke desto mindre fanns det naturligtvis gott om människor som kände såväl trygghet och tillhörighet som bävan inför de färglada monumentalmålningarna av kraftfulla arbetare med hammaren i handen, eller blonda bondtöser med flätor som uttryckte en brinnande längtan efter att föra det ariska arvet vidare. (Nazismen var betydligt mer oförblommerad i sina sexuella anspråk än den sovjetiska socialismen.) Religionen och konsten är kanske de två viktigaste uttrycken för mänsklig längtan – till samhörighet med vår nästa, efter meningen med livet och till en tillvaro efter jordelivet. Till en plats i världsaltet. Denna längtan är gemensam för var och en av oss, men sättet på vilket vi ger uttryck för och hanterar den måste få vara helt individuellt. Varje samhälle kräver lagar och regler, annars skulle det inte fungera. Vi anser oss idag vara sekulariserade, men det regelsystem vi har bygger nästan uteslutande på de gamla religiösa lagarna. Det förstärker bara religionens roll som det kitt som binder samman samhällets olika delar, och visar på dess praktiska betydelse för samhällsutvecklingen genom historien. Men den tiden är förbi när vi behövde gudomlig sanktion för att göra det rätta. Den måste vara förbi. Med uråldriga, men fortfarande självklara, principer följer dessvärre också en massa regler som må ha ägt sin giltighet i forntiden, men som inte har i ett modernt samhälle att göra. Låt religionen, liksom konsten, vara en fråga för det enskilda hjärtat, och låt aldrig gamla vanföreställningar som en gång av praktiska skäl tillskrevs gud ha bäring på det samhälle vi lever i idag. Att upprätthålla illusionen av deras gudomlighet förutsätter en gud som är lika trångsynt som människorna. Och det vore att göra gud stor orättvisa.