Självbild eller avbild? Bilden av död, den andre och profeten.

I förra veckan var det 39 år sedan Gustav VI Adolf jordfästes i Storkyrkan i Stockholm. Denna händelse har egentligen inget särskilt med följande text att göra, men gamle kungens död förser mig med en utomordentlig inledning till en betraktelse över vår tids förhållande till bilder. När Gustav VI Adolf avled på Helsingborgs lasarett den 15 september 1973 var jag närmare fyra och ett halvt år gammal. Minnet av kungens död hör till mina allra första – inte därför att mina föräldrar eller andra i min omgivning var hängivna rojalister förkrossade av sorg, utan därför att jag när jag hörde nyheten fruktade att man skulle visa konungens lik på tv. (I mitt hem såg man alltid på Rapport till middagen, en tradition som jag ännu håller fast vid, åtminstone när jag äter ensam.) Tanken på den döde kungen skrämde mig. En fyraåring står förmodligen på randen till den yttersta förnimmelse som därefter kommer att definiera resten av livet: Insikten om att vi alla – även jag – är dödliga. Tanken på den förgänglighet som till sist drabbar oss alla var förmodligen på väg att slå rot i mitt inre, även om den fortfarande tedde sig ganska förvirrande. Bilder av döden förelades mig alldeles säkert av mina äldre syskon – benrangel, spöken, zombies, död och förruttnelse. Inte ville jag väl se något sådant på tv! Tur för mig då att jag inte levde i katolska eller ortodoxa länder där stora män ofta läggs på lit de parade i öppen kista så att deras klienter och undersåtar kan ta farväl av dem. I det lutherska Sverige är det dock längesedan vi ägnade oss åt sådana morbida excesser. (Jag vet inte om vi någonsin har gjort det i någon större utsträckning.) Här håller vi kistan stängd oavsett kvaliteten på innehållet. Men det visste ju inte jag. Ordet död frammanade genast bilden av död – den som jag misstänker att mina syskon hade försett mig med. Den ville jag inte veta av. Jag gömde mig i trappan upp till andra våningen.

Så varför denna inledning? Därför att jag hyser en fullständigt ovetenskaplig uppfattning om att vårt förhållande till bilder av döden har genomgått en radikal förändring under de fyra decennier som gått sedan jag fruktade konungens lik. Inte minst gäller detta i populärkulturen. Med ett antal undantag (tänk till exempel på Poltergeist!) var lik i filmer och tv-serier föga mer än en skådespelare som lagt sig raklång på golvet och fått lite ketchup sprutad i tinningen. Man behövde sällan vara rädd för att se döden gestaltad i sina mest frånstötande former. Lik var rena och snygga och blödde knappt, ens om de blivit skjutna med hagelgevär eller nedhuggna med machete. Detta gällde utan vidare tv-serier. Påkostade filmer kunde ibland innehålla rysliga illustrationer av döden där dockmakare och maskörer hade gjort ett ypperligt arbete. (Jag undrar hur dessa människor sover om natten!) Men i regel kunde man räkna med att ett lik som legat i vattnet i sex veckor i högsommarvärme inte skulle se ut som ett lik som legat i vattnet i sex veckor i högsommarvärme. Idag är det tvärtom. Varje b-serie med självaktning håller sig uppenbarligen med kadrer av medarbetare som inte gör mycket annat än studerar de mest fruktansvärda bilder av döda i olika stadier och delar och sedan försöker gestalta dessa så verklighetstroget som möjligt. Internet har försett dem med oanade möjligheter. Här finns sajter för allt – mord med hagelbössa, självmord med hagelbössa, brandoffer, 'flytare', styckade kroppar, kroppar som släpats under tåg, lik som legat för länge i skogen, etc&etc&etc. Och internet har naturligtvis försett oss alla med möjligheten att ta del av döden i sina mest motbjudande former. Sannolikheten för att du när du sätter på någon reklamkanal sent på kvällen hamnar i serier som CSI, Bones eller Navy CIS är mycket stor. Sannolikheten för att du dessutom kommer att konfronteras med en tämligen naturtrogen avbild av en död människa vanställd av våld, eld eller förruttnelse är inte mycket mindre. Tittar du från början kommer du knappast undan. Så vadan denna förändring i attityden hos publik och producenter? Jag tror att de flesta för 40 år sedan hade drabbats av kväljningar inför det vi idag tar som naturliga inslag i en tv-serie med blott rudimentära kvalitetskrav. Har vi som människor förråats så till den milda grad att vi inte kan ta en deckarintrig på allvar om den inte innehåller några smaskiga bilder på ruskiga döingar? Knappast, även om världen idag kanske framstår som både mer komplicerad och mindre trygg än den vi levde i för 40 år sedan, kalla kriget till trots. Snarare bör sanningen sökas i det faktum att vi idag har tillgång till alla slags bilder på ett helt annat sätt än tidigare. Allt sedan Vietnamkriget har vi i växande utsträckning vant oss vid att få döden serverad till middagen och Rapport. Denna tillgång på äkta bilder har framtvingat en utveckling inom underhållningsindustrin där kravet på realism i skildringarna står över allt annat. "Alla vet ju hur ett tvåmånaders lik ser ut – varför visar ni inte det då?"' Vi känner oss lurade om inte programmakarna tar oss på allvar, om de försöker lura oss att tro att den där skådespelaren på golvet med ketchup i tinningen ska föreställa någon som skjutits med hagelbössa och sedan legat död i två månader. Sam Peckinpahs filmer skars rutinmässigt ner av filmcensuren på 70- talet. Och då kunde karlen inte få fram blod som ens tillnärmelsevis påminde om originalet vad gällde färg och substans! (Han smetade å andra sidan på rejält av det han hade.)

Nya tider kräver nya grepp, detta är självklart. Problemet är att kravet på trohet mot en förment verklighet har gjort det allt svårare att förhålla sig till den fiktion som allt historieberättande i sista hand handlar om. Det är berättelsen, historien, vi behöver – inte verklighetstrogna bilder av situationer som vi ändå inte begriper eftersom vi (sannolikt&förhoppningsvis) aldrig kommer att hamna i dem. Blott fiktionen kan förklara sådana situationer, inte skräckinjagande bilder ämnade att chocka en alltmer luttrad publik. Det hävdas understundom att Hollywoods guldålder inföll mellan 1945 och 1955. Då spottade drömfabriken ut filmer där manus, dialog och skådespelarinsatser stod i centrum. Specialeffekterna gjorde sig föga besvär. Sedan kom McCarthy och kastade ut det vänstervridna packet (med benägen hjälp av Ronald Reagan), och istället fick vi Kleopatra och Ben Hur, världens vid den tiden dyraste filmer. Utmärkta förvisso, men beroende av en helt annan sorts effektsökeri. (Vilket återspeglade sig i kostnaderna; många av filmerna från guldåldern torde ha kostat en spottstyver i jämförelse.) Återigen sägs det att vi lever i en tid när människor misstror fiktionen. De vill inte ha uppdiktade lögner som författare kokat ihop – de vill ha fakta, och vetskapen om att det som gestaltas verkligen har (eller skulle kunna ha) ägt rum. Steget därifrån är naturligtvis inte långt till att också kräva att det som visas faktiskt ser ut som det borde göra. I verkligheten. Men i denna jakt på extremrealism riskerar vi att gå miste om det förklaringsvärde som ligger utanför den strikt verkliga eller realistiska berättelsen. Salman Rushdie framhåller i en intervju i Göteborgs-Posten (120923) att sagor "genom att vara osanna kunde få honom att uppleva och förstå sanningar som sanningen själv inte kunde förmedla till honom".  Diktens uppgift är inte att överträffa verkligheten – den är att komplettera den med subjektiva insikter som ligger bortom den objektiva verklighetens förklaringsmöjligheter. Idag har även jag vant mig vid att bombarderas av bilder på ruskiga döingar så fort jag sätter på tv:n på kvällen. Också jag fascineras av realismen i dessa bilder, och av de invecklade resonemang som den förmenta sakkunskapen för om morbida detaljer i dessa moderna sagor. Jag har inga större möjligheter att värdera sanningshalten i dessa resonemang och påståenden. Jag är varken patolog, fysiker, kemist eller antropolog. Men det låter alltsom oftast vederhäftigt, och med det låter jag mig nöja, liksom förmodligen de flesta andra. Men historien då, berättelsen? Den är inte sällan torftig och förenklad, sekundär i förhållande till de ständiga forensiska avslöjanden som trollbinder publiken och driver handlingen framåt. Vad vet jag? Bra maskörer är kanske billigare än bra manusförfattare. Åtminstone kan de leverera vad publiken uppenbarligen vill ha.

Varför väcker då realistiska skildringar av döden inte längre anstöt när så många andra bilder gör det? Kanske just för att de anses gestalta verkligheten. Muhammedkarikatyrer är ständigt på tapeten, i somras dristade kulturministern skära en bit av en tårta föreställande en svart kvinna, och nyligen har konstnären Stina Wirsén hamnat i blåsväder med sin figur Lilla Hjärtat, som av många betraktas som en stereotyp och därmed nedsättande gestaltning av en svart flicka. Lilla Hjärtat påstås vara ritad i samma tradition som svunna tiders blackface- och golliwogfigurer där svarta människor framställdes som objekt snarare än individer. Teddybjörn eller golliwog? Skaffa båda till pojken! Själv fick jag en gång under en resa till Köpenhamn barnboken "Den lille sorte Sambo" av mina föräldrar. Det var ungefär vid den tid då gamle kungen dog – en tid när inte ens de mest vidsynta människor tänkte på att sådana figurer kunde väcka anstöt. Idag har vi med rätta lärt oss att betrakta bilder av den andre med viss misstänksamhet. En konstnär kan svårligen måla en bild av Sambo utan att riskera en uppslitande rasistdebatt. Själv ser jag inga större likheter mellan Wirséns Lilla Hjärtat och gamla tiders karikerade 'negerungar'. Men kanske är det som Jeff Werner skriver i en krönika i Göteborgs-Posten (120925), att min "naivitet måste sökas i att bildvetenskap [i stort sett är] frånvarande i hela det svenska utbildningsväsendet". Jag förstår vad han menar när han i texten framhåller att "[G]oda intentioner [tyvärr är] rätt oväsentliga i sammanhanget. Också välmenande bilder kan såra och göra ont". Konstnären själv påstår å sin sida att hon tagit fram figuren i dialog med ett antal afrosvenskar. Om det är så utesluter det på inget sätt att just dessa personer kan ha en helt annan uppfattning än andra med vilka de delar föga mer än hudfärgen. Alldeles oavsett hur var och en av oss upplever Lilla Hjärtat, och huruvida konstvetare anser sig kunna belägga ett släktskap mellan henne och forna tiders snuttifierande nidbilder, står vi inför ett par problem: Hur gestalta den andre om man som konstnär till äventyrs vill göra detta, oavsett hudfärg eller etnisk bakgrund ? Och hur förhålla sig till det faktum att forna tiders nidbilder likväl är en del av vår kultur, hur illa vi än må tycka om dem idag? Schabloner och generaliseringar är en naturlig del av bildspråket. De lyfter fram drag som är gemensamma för vissa människor. Och sådana finns – att förneka dem vore en sådan uppenbar lögn att den snart skulle motverka det goda syftet. Nyckeln till porten ligger inte i bannor och förbud utan i hur vi väljer att betrakta dessa bilder, dessa ofrånkomliga gemensamheter. Håll till exempel i minnet den positiva förvandlingen av ordet 'bög' där homosexuella män tog kontroll över en nedsättande term och med stolthet började använda den om sig själva. Därigenom flyttades problemformuleringsprivilegiet på ett tankeväckande sätt från förövare till offer.

Ingen har någonting att vinna på att kasta ut Tintin från Kulturhuset (vilket i och för sig aldrig var tanken), eller att förbjuda visningen av en barnfilm med en figur som ängsliga vuxna fruktar för tankarna till ett skamligt förflutet. Både Tintin och Lilla Hjärtat kan förvisso ge upphov till obehagliga frågor från barn som gillar dessa figurer och som saknar förmågan att se rasismen i Hergés skapelser. Men den som räds frågvisa ungar bör inte sätta dem till världen – den värld som inte blir ett dugg bättre av att vi försöker åstadkomma historiens slut genom att rensa ut och lagstifta bort allt bagage som vi inte längre vill ha stående i garderoben. Realistiska skildringar av döden är oproblematiska just därför att det man ser är vad man får – en döing i bättre eller sämre skick. Bilder av den andre, vare sig hen är vit eller svart eller gul eller röd, kristen, muslim, hindu eller jude, är däremot alltid problematiska eftersom de måste tolkas. De berättar dessutom andra historier om oss själva och vårt förflutna som varken är okomplicerade eller alldeles klädsamma. I vår hektiska och samtidigt mycket ängsliga tid där positionering är allt, ställer sådana bilder till oreda. De rubbar tanken på vårt samhälle som ett ständigt framåtskridande projekt mot ökad tolerans och inkludering – historiens slut och vägen till paradiset. Det konfliktlösa, fördomsfria samhället. Men värst av allt ifrågasätter de vår egen förmåga att se bortom schablonerna, bortom vår egen historia, vare sig vi är vita, svarta, gula, bruna eller röda. Jesus älskar alla barnen, men gör vi det? Besvärliga frågor försvinner inte för att man lägger locket på och försöker gömma undan eller lagstifta bort dem. Men den som är stark i sin övertygelse och sina värderingar kan besvara dem även om det kräver ett visst mått av problematisering.

Avslutningsvis några ord om 'Muhammedkriget'. Det står, med några få undantag, mellan två ytterligheter: De som av någon anledning vill provocera muslimer för sakens skull, och de fundamentalistiska muslimska krafter som bara blir starkare av sådana provokationer. Den egentliga konfliktlinjen går naturligtvis mellan den majoritet muslimer som strävar efter att modernisera både islam och sina hemstater, och de fundamentalister som tror att profeten önskar att vi alla levde som på folkvandringstiden. Tyvärr sätter ytterligheterna alltid normen. Enfaldiga och opportunistiska provokatörer tvingar oss andra att försvara den absoluta yttrandefriheten oavsett vad vi tycker om deras sätt att använda den. Och hårdföra islamister tvingar mer moderata krafter att markera kraftfullt mot dessa 'övergrepp' eftersom de annars riskerar att tappa mark till fundamentalisterna. Många krig har startat på det viset. Bilden av Muhammed är för muslimer intimt förknippad med profeten som förebild – en rättfärdig man vars liv man så gott det går bör efterlikna i sitt eget. Avbilder av profeten existerar absolut, inte minst inom shia-islam. Vad man vänder sig mot är nidbilden, den nedsättande framställningen av profeten – den ifrågasätter helt enkelt det goda som Muhammed står för. Den ifrågasätter dig själv och allt du står för som muslim. I västvärlden har vi måhända på ett annat sätt vant oss vid att våra värderingar ifrågasätts av ljusskygga, dåraktiga krafter. Anders Behring Breiviks manifest förolämpar allt jag står för, det kränker mina värderingar och den världsbild jag håller för självklar. Författaren kränker onekligen mina känslor och förolämpar min intelligens och mina "profeter", mina ledstjärnor. (Till vilka absolut kan räknas figurer som Jesus och Muhammed, även om jag för den skull inte kallar mig religiös.) Framför allt kränker manifestet alla dem som genom åren fallit offer för dylika vanföreställningar. Men hade han nöjt sig med att sprida en alldeles för lång text på internet eller annorstädes hade jag knappast höjt på ögonbrynen. Nu gjorde han dessvärre inte det. På gott och ont har vi lärt oss att stänga ute de provokationer som ständigt omger oss i både ord och bild. Kanske borde också vi bli bättre på att reagera när våra värderingar utsätts för kränkande angrepp. Utan våld förstås, för våld står i bjärt kontrast till åtminstone mina värderingar. Och, tror jag, även till profetens. Själv hade han nog mest skrattat åt dumskallarna. Det är trots allt det bästa sättet att bemöta dem.