Självbild eller avbild? Bilden av död, den andre och profeten.

I förra veckan var det 39 år sedan Gustav VI Adolf jordfästes i Storkyrkan i Stockholm. Denna händelse har egentligen inget särskilt med följande text att göra, men gamle kungens död förser mig med en utomordentlig inledning till en betraktelse över vår tids förhållande till bilder. När Gustav VI Adolf avled på Helsingborgs lasarett den 15 september 1973 var jag närmare fyra och ett halvt år gammal. Minnet av kungens död hör till mina allra första – inte därför att mina föräldrar eller andra i min omgivning var hängivna rojalister förkrossade av sorg, utan därför att jag när jag hörde nyheten fruktade att man skulle visa konungens lik på tv. (I mitt hem såg man alltid på Rapport till middagen, en tradition som jag ännu håller fast vid, åtminstone när jag äter ensam.) Tanken på den döde kungen skrämde mig. En fyraåring står förmodligen på randen till den yttersta förnimmelse som därefter kommer att definiera resten av livet: Insikten om att vi alla – även jag – är dödliga. Tanken på den förgänglighet som till sist drabbar oss alla var förmodligen på väg att slå rot i mitt inre, även om den fortfarande tedde sig ganska förvirrande. Bilder av döden förelades mig alldeles säkert av mina äldre syskon – benrangel, spöken, zombies, död och förruttnelse. Inte ville jag väl se något sådant på tv! Tur för mig då att jag inte levde i katolska eller ortodoxa länder där stora män ofta läggs på lit de parade i öppen kista så att deras klienter och undersåtar kan ta farväl av dem. I det lutherska Sverige är det dock längesedan vi ägnade oss åt sådana morbida excesser. (Jag vet inte om vi någonsin har gjort det i någon större utsträckning.) Här håller vi kistan stängd oavsett kvaliteten på innehållet. Men det visste ju inte jag. Ordet död frammanade genast bilden av död – den som jag misstänker att mina syskon hade försett mig med. Den ville jag inte veta av. Jag gömde mig i trappan upp till andra våningen.

Så varför denna inledning? Därför att jag hyser en fullständigt ovetenskaplig uppfattning om att vårt förhållande till bilder av döden har genomgått en radikal förändring under de fyra decennier som gått sedan jag fruktade konungens lik. Inte minst gäller detta i populärkulturen. Med ett antal undantag (tänk till exempel på Poltergeist!) var lik i filmer och tv-serier föga mer än en skådespelare som lagt sig raklång på golvet och fått lite ketchup sprutad i tinningen. Man behövde sällan vara rädd för att se döden gestaltad i sina mest frånstötande former. Lik var rena och snygga och blödde knappt, ens om de blivit skjutna med hagelgevär eller nedhuggna med machete. Detta gällde utan vidare tv-serier. Påkostade filmer kunde ibland innehålla rysliga illustrationer av döden där dockmakare och maskörer hade gjort ett ypperligt arbete. (Jag undrar hur dessa människor sover om natten!) Men i regel kunde man räkna med att ett lik som legat i vattnet i sex veckor i högsommarvärme inte skulle se ut som ett lik som legat i vattnet i sex veckor i högsommarvärme. Idag är det tvärtom. Varje b-serie med självaktning håller sig uppenbarligen med kadrer av medarbetare som inte gör mycket annat än studerar de mest fruktansvärda bilder av döda i olika stadier och delar och sedan försöker gestalta dessa så verklighetstroget som möjligt. Internet har försett dem med oanade möjligheter. Här finns sajter för allt – mord med hagelbössa, självmord med hagelbössa, brandoffer, 'flytare', styckade kroppar, kroppar som släpats under tåg, lik som legat för länge i skogen, etc&etc&etc. Och internet har naturligtvis försett oss alla med möjligheten att ta del av döden i sina mest motbjudande former. Sannolikheten för att du när du sätter på någon reklamkanal sent på kvällen hamnar i serier som CSI, Bones eller Navy CIS är mycket stor. Sannolikheten för att du dessutom kommer att konfronteras med en tämligen naturtrogen avbild av en död människa vanställd av våld, eld eller förruttnelse är inte mycket mindre. Tittar du från början kommer du knappast undan. Så vadan denna förändring i attityden hos publik och producenter? Jag tror att de flesta för 40 år sedan hade drabbats av kväljningar inför det vi idag tar som naturliga inslag i en tv-serie med blott rudimentära kvalitetskrav. Har vi som människor förråats så till den milda grad att vi inte kan ta en deckarintrig på allvar om den inte innehåller några smaskiga bilder på ruskiga döingar? Knappast, även om världen idag kanske framstår som både mer komplicerad och mindre trygg än den vi levde i för 40 år sedan, kalla kriget till trots. Snarare bör sanningen sökas i det faktum att vi idag har tillgång till alla slags bilder på ett helt annat sätt än tidigare. Allt sedan Vietnamkriget har vi i växande utsträckning vant oss vid att få döden serverad till middagen och Rapport. Denna tillgång på äkta bilder har framtvingat en utveckling inom underhållningsindustrin där kravet på realism i skildringarna står över allt annat. "Alla vet ju hur ett tvåmånaders lik ser ut – varför visar ni inte det då?"' Vi känner oss lurade om inte programmakarna tar oss på allvar, om de försöker lura oss att tro att den där skådespelaren på golvet med ketchup i tinningen ska föreställa någon som skjutits med hagelbössa och sedan legat död i två månader. Sam Peckinpahs filmer skars rutinmässigt ner av filmcensuren på 70- talet. Och då kunde karlen inte få fram blod som ens tillnärmelsevis påminde om originalet vad gällde färg och substans! (Han smetade å andra sidan på rejält av det han hade.)

Nya tider kräver nya grepp, detta är självklart. Problemet är att kravet på trohet mot en förment verklighet har gjort det allt svårare att förhålla sig till den fiktion som allt historieberättande i sista hand handlar om. Det är berättelsen, historien, vi behöver – inte verklighetstrogna bilder av situationer som vi ändå inte begriper eftersom vi (sannolikt&förhoppningsvis) aldrig kommer att hamna i dem. Blott fiktionen kan förklara sådana situationer, inte skräckinjagande bilder ämnade att chocka en alltmer luttrad publik. Det hävdas understundom att Hollywoods guldålder inföll mellan 1945 och 1955. Då spottade drömfabriken ut filmer där manus, dialog och skådespelarinsatser stod i centrum. Specialeffekterna gjorde sig föga besvär. Sedan kom McCarthy och kastade ut det vänstervridna packet (med benägen hjälp av Ronald Reagan), och istället fick vi Kleopatra och Ben Hur, världens vid den tiden dyraste filmer. Utmärkta förvisso, men beroende av en helt annan sorts effektsökeri. (Vilket återspeglade sig i kostnaderna; många av filmerna från guldåldern torde ha kostat en spottstyver i jämförelse.) Återigen sägs det att vi lever i en tid när människor misstror fiktionen. De vill inte ha uppdiktade lögner som författare kokat ihop – de vill ha fakta, och vetskapen om att det som gestaltas verkligen har (eller skulle kunna ha) ägt rum. Steget därifrån är naturligtvis inte långt till att också kräva att det som visas faktiskt ser ut som det borde göra. I verkligheten. Men i denna jakt på extremrealism riskerar vi att gå miste om det förklaringsvärde som ligger utanför den strikt verkliga eller realistiska berättelsen. Salman Rushdie framhåller i en intervju i Göteborgs-Posten (120923) att sagor "genom att vara osanna kunde få honom att uppleva och förstå sanningar som sanningen själv inte kunde förmedla till honom".  Diktens uppgift är inte att överträffa verkligheten – den är att komplettera den med subjektiva insikter som ligger bortom den objektiva verklighetens förklaringsmöjligheter. Idag har även jag vant mig vid att bombarderas av bilder på ruskiga döingar så fort jag sätter på tv:n på kvällen. Också jag fascineras av realismen i dessa bilder, och av de invecklade resonemang som den förmenta sakkunskapen för om morbida detaljer i dessa moderna sagor. Jag har inga större möjligheter att värdera sanningshalten i dessa resonemang och påståenden. Jag är varken patolog, fysiker, kemist eller antropolog. Men det låter alltsom oftast vederhäftigt, och med det låter jag mig nöja, liksom förmodligen de flesta andra. Men historien då, berättelsen? Den är inte sällan torftig och förenklad, sekundär i förhållande till de ständiga forensiska avslöjanden som trollbinder publiken och driver handlingen framåt. Vad vet jag? Bra maskörer är kanske billigare än bra manusförfattare. Åtminstone kan de leverera vad publiken uppenbarligen vill ha.

Varför väcker då realistiska skildringar av döden inte längre anstöt när så många andra bilder gör det? Kanske just för att de anses gestalta verkligheten. Muhammedkarikatyrer är ständigt på tapeten, i somras dristade kulturministern skära en bit av en tårta föreställande en svart kvinna, och nyligen har konstnären Stina Wirsén hamnat i blåsväder med sin figur Lilla Hjärtat, som av många betraktas som en stereotyp och därmed nedsättande gestaltning av en svart flicka. Lilla Hjärtat påstås vara ritad i samma tradition som svunna tiders blackface- och golliwogfigurer där svarta människor framställdes som objekt snarare än individer. Teddybjörn eller golliwog? Skaffa båda till pojken! Själv fick jag en gång under en resa till Köpenhamn barnboken "Den lille sorte Sambo" av mina föräldrar. Det var ungefär vid den tid då gamle kungen dog – en tid när inte ens de mest vidsynta människor tänkte på att sådana figurer kunde väcka anstöt. Idag har vi med rätta lärt oss att betrakta bilder av den andre med viss misstänksamhet. En konstnär kan svårligen måla en bild av Sambo utan att riskera en uppslitande rasistdebatt. Själv ser jag inga större likheter mellan Wirséns Lilla Hjärtat och gamla tiders karikerade 'negerungar'. Men kanske är det som Jeff Werner skriver i en krönika i Göteborgs-Posten (120925), att min "naivitet måste sökas i att bildvetenskap [i stort sett är] frånvarande i hela det svenska utbildningsväsendet". Jag förstår vad han menar när han i texten framhåller att "[G]oda intentioner [tyvärr är] rätt oväsentliga i sammanhanget. Också välmenande bilder kan såra och göra ont". Konstnären själv påstår å sin sida att hon tagit fram figuren i dialog med ett antal afrosvenskar. Om det är så utesluter det på inget sätt att just dessa personer kan ha en helt annan uppfattning än andra med vilka de delar föga mer än hudfärgen. Alldeles oavsett hur var och en av oss upplever Lilla Hjärtat, och huruvida konstvetare anser sig kunna belägga ett släktskap mellan henne och forna tiders snuttifierande nidbilder, står vi inför ett par problem: Hur gestalta den andre om man som konstnär till äventyrs vill göra detta, oavsett hudfärg eller etnisk bakgrund ? Och hur förhålla sig till det faktum att forna tiders nidbilder likväl är en del av vår kultur, hur illa vi än må tycka om dem idag? Schabloner och generaliseringar är en naturlig del av bildspråket. De lyfter fram drag som är gemensamma för vissa människor. Och sådana finns – att förneka dem vore en sådan uppenbar lögn att den snart skulle motverka det goda syftet. Nyckeln till porten ligger inte i bannor och förbud utan i hur vi väljer att betrakta dessa bilder, dessa ofrånkomliga gemensamheter. Håll till exempel i minnet den positiva förvandlingen av ordet 'bög' där homosexuella män tog kontroll över en nedsättande term och med stolthet började använda den om sig själva. Därigenom flyttades problemformuleringsprivilegiet på ett tankeväckande sätt från förövare till offer.

Ingen har någonting att vinna på att kasta ut Tintin från Kulturhuset (vilket i och för sig aldrig var tanken), eller att förbjuda visningen av en barnfilm med en figur som ängsliga vuxna fruktar för tankarna till ett skamligt förflutet. Både Tintin och Lilla Hjärtat kan förvisso ge upphov till obehagliga frågor från barn som gillar dessa figurer och som saknar förmågan att se rasismen i Hergés skapelser. Men den som räds frågvisa ungar bör inte sätta dem till världen – den värld som inte blir ett dugg bättre av att vi försöker åstadkomma historiens slut genom att rensa ut och lagstifta bort allt bagage som vi inte längre vill ha stående i garderoben. Realistiska skildringar av döden är oproblematiska just därför att det man ser är vad man får – en döing i bättre eller sämre skick. Bilder av den andre, vare sig hen är vit eller svart eller gul eller röd, kristen, muslim, hindu eller jude, är däremot alltid problematiska eftersom de måste tolkas. De berättar dessutom andra historier om oss själva och vårt förflutna som varken är okomplicerade eller alldeles klädsamma. I vår hektiska och samtidigt mycket ängsliga tid där positionering är allt, ställer sådana bilder till oreda. De rubbar tanken på vårt samhälle som ett ständigt framåtskridande projekt mot ökad tolerans och inkludering – historiens slut och vägen till paradiset. Det konfliktlösa, fördomsfria samhället. Men värst av allt ifrågasätter de vår egen förmåga att se bortom schablonerna, bortom vår egen historia, vare sig vi är vita, svarta, gula, bruna eller röda. Jesus älskar alla barnen, men gör vi det? Besvärliga frågor försvinner inte för att man lägger locket på och försöker gömma undan eller lagstifta bort dem. Men den som är stark i sin övertygelse och sina värderingar kan besvara dem även om det kräver ett visst mått av problematisering.

Avslutningsvis några ord om 'Muhammedkriget'. Det står, med några få undantag, mellan två ytterligheter: De som av någon anledning vill provocera muslimer för sakens skull, och de fundamentalistiska muslimska krafter som bara blir starkare av sådana provokationer. Den egentliga konfliktlinjen går naturligtvis mellan den majoritet muslimer som strävar efter att modernisera både islam och sina hemstater, och de fundamentalister som tror att profeten önskar att vi alla levde som på folkvandringstiden. Tyvärr sätter ytterligheterna alltid normen. Enfaldiga och opportunistiska provokatörer tvingar oss andra att försvara den absoluta yttrandefriheten oavsett vad vi tycker om deras sätt att använda den. Och hårdföra islamister tvingar mer moderata krafter att markera kraftfullt mot dessa 'övergrepp' eftersom de annars riskerar att tappa mark till fundamentalisterna. Många krig har startat på det viset. Bilden av Muhammed är för muslimer intimt förknippad med profeten som förebild – en rättfärdig man vars liv man så gott det går bör efterlikna i sitt eget. Avbilder av profeten existerar absolut, inte minst inom shia-islam. Vad man vänder sig mot är nidbilden, den nedsättande framställningen av profeten – den ifrågasätter helt enkelt det goda som Muhammed står för. Den ifrågasätter dig själv och allt du står för som muslim. I västvärlden har vi måhända på ett annat sätt vant oss vid att våra värderingar ifrågasätts av ljusskygga, dåraktiga krafter. Anders Behring Breiviks manifest förolämpar allt jag står för, det kränker mina värderingar och den världsbild jag håller för självklar. Författaren kränker onekligen mina känslor och förolämpar min intelligens och mina "profeter", mina ledstjärnor. (Till vilka absolut kan räknas figurer som Jesus och Muhammed, även om jag för den skull inte kallar mig religiös.) Framför allt kränker manifestet alla dem som genom åren fallit offer för dylika vanföreställningar. Men hade han nöjt sig med att sprida en alldeles för lång text på internet eller annorstädes hade jag knappast höjt på ögonbrynen. Nu gjorde han dessvärre inte det. På gott och ont har vi lärt oss att stänga ute de provokationer som ständigt omger oss i både ord och bild. Kanske borde också vi bli bättre på att reagera när våra värderingar utsätts för kränkande angrepp. Utan våld förstås, för våld står i bjärt kontrast till åtminstone mina värderingar. Och, tror jag, även till profetens. Själv hade han nog mest skrattat åt dumskallarna. Det är trots allt det bästa sättet att bemöta dem. 

I begynnelsen var ordet – men vems?

En fredagseftermiddag för många år sedan, på den tiden jag gjorde affärer för mina morbröder i England, satt jag i bilen från Norwich på väg till London. Min syster körde, och vi lyssnade naturligtvis på radio, i det här fallet BBC. Vid något tillfälle spelades Always look on the bright side of life från Monthy Python's underbara film Life of Brian (Ett Herrans Liv). Första strofen i tredje versen lyder: Life's a piece of shit, when you look at it, och när vi kom till det partiet i låten fann jag till min förvåning och förtjusning, att ordet shit ersattes av ett biiip-liknade ljud. Se där ett ord som ännu i början på 1990- talet inte fick förekomma i engelsk public serviceradio! Då förstår man vilka problem de hade med Rolling Stones på 60- talet. Jag drar mig till minnes denna händelse i ljuset av den kanadensiska granskningsnämndens beslut att bannlysa Dire Straitslåten Money for Nothing från åtminstone en av landets radiostationer. Motiveringen är förstås att Mark Knopfler i låten använder ordet faggot, som allmänt betraktas som en nedsättande beteckning på en homosexuell man. Som tur är har kanadensarna ännu inte kommit fram till The Pogues underbara duett Fairytale of New York, där en av stroferna lyder: You scumbag, you maggot, you cheap, lousy faggot. Här används ordet av sångerskan i betydelsen skitstövel i största allmänhet. Det finns versioner av Money for Nothing där den famösa andra versen är borttagen. Det går att göra, även om det aldrig blir riktigt bra. Sammanhanget går förlorat. Liknande ingrepp i Fairytale of New York vore förödande. Denna moderna julklassiker skulle förlora all den värme och kärleksfullhet som på ett märkligt sätt gömmer sig bakom de hårda orden paret emellan. Mikael van Reis skriver i en notis på Göteborgs Postens kultursida (110124) att den kanadensiska granskningsnämndens beslut är ett utslag av den växande oförmågan att förstå fiktion. Reellt eller förment kränkande ord får helt enkelt inte användas, oavsett sammanhang. Att Mark Knopfler i texten ger röst åt en bitter och fördomsfull person skulle alltså inte spela någon roll. Det är själva ordet som skall bannlysas eftersom det, oavsett kontext, alltid är kränkande. Alla som använder det i fiktiva sammanhang får därmed betraktas som presumtiva homofober. I Kanada handlar det än så länge om ett ord, men liknande förbud torde snart kunna utsträckas till att i sin helhet omfatta till exempel Vladimir Nabokovs roman Lolita och Frank Zappa's kanske mest kända låt Bobby Brown. Men låt oss för en stund uppehålla oss vid orden. Carl Erland Andersson beskriver i en krönika på Göteborgs Postens kultursida (Ord utplånas inte trots att de censureras, 110128) hur den legendariske komikern Lenny Bruce kunde leka med ordet nigger under sina framträdanden. Avsikten var naturligtvis inte att sparka på de som redan ligger, det vill säga svarta amerikaner, utan användes, som Erlandsson skriver: "I syftet att dränera ordet på gift, avväpna det som förolämpning, på sitt sätt vidga det kring alla sina tvetydiga bibetydelser… För, som Lenny påpekade, skulle aldrig den rena vita liberala medelklassen offentligt använda ordet nigger, utan först då gästerna gått hem".

Härom året kom min syster hem från ett besök hos vår släkting i San Francisco. Det var hennes första besök i USA, och hon var mycket förtjust i det vänliga men lite formella bemötande hon fick, och i den politiskt korrekta samtalston som hon uppfattade där. När vår släkting besökte oss i Göteborg för ett tag sedan beklagade hon sig emellertid över att "America is obsessed with race". Rasfrågan är fortfarande brännhet i USA, och att avstå från att använda vissa ord tycks nödvändigt för att relationerna mellan olika etniska grupper i samhället överhuvudtaget skall fungera. Det säger dessvärre mer om svårigheten att integrera dessa grupper än om den ömsesidiga respekten mellan dem. Att avstå från att använda vissa ord blir en minsta gemensam nämnare mellan människor som innerst inne känner avstånd till och fruktan för varandra. (Alla som känner till Rush Limbaugh vet för övrigt att det offentliga samtalet i Förenta Staterna inte alltid utmärks av politisk korrekthet.) Det första tillägget till den amerikanska författningen utgör fortfarande ett starkt skydd för det fria ordet, även om försök ständigt görs för att begränsa det. Minns till exempel hur Al Gore's fru Tipper på 1980- talet lyckades förmå skivbolag att förse framför allt hårdrocksskivor med förment utmanande innehåll med varningstext. (Detta var naturligtvis långt innan Al Gore blev känd för sitt miljöengagemang och en ikon för den europeiska vänstern när han bestals på segern i presidentvalet 2000.) I tidigare nämnda notis av Mikael van Reis tipsar han om ett You Tubeklipp ur ett amerikanskt debattprogram där Frank Zappa ställs till svars för användandet av obsceniteter och oanständigheter i rocktexter. Allt är mycket underhållande, och en Zappa i högform hävdar likt en evigt ståndaktig Horatius Cocles rätten att använda alla slags ord i alla sammanhang. Samtidigt är det skrämmande att se hur den konservative kommentatorn John Lofton i sina utfall mot Zappa gör allt för att sätta likhetstecken mellan rockmusik och incest. (Incestskräcken var som störst i USA i mitten på 1980- talet, men incest hade naturligtvis inget med rockmusik att göra. Det var, precis som på andra ställen, ett skamligt faktum som man inte pratade om. I bästa fall hjälpte rockmusiken till att lyfta problemet till ytan.) Zappa's löpande argumentation i programmet Crossfire, ur vilket klippet är hämtat, är att det bara handlar om ord. Hur kan ord göras till ett sådant enormt problem? I detta har han både rätt och fel. Ord i sig är naturligtvis harmlösa, men att säga att ord är meningslösa skulle ju betyda att hans eget arbete vore meningslöst. Det tror jag inte att han menar. Ord betyder någonting, och de kan också få betydelse för människors handlingar. Men är det därmed rätt att förbjuda ord och påståenden, att sopa dem under mattan därför att de kan förefalla motbjudande för de flesta av oss? Knappast. Ett mer besvärande problem inställer sig: Tänk om Mark Knopfler och Frank Zappa inte gillar bögar och Vladimir Nabukov dras till tonårsflickor – vad skulle det betyda för vår syn på deras verk och påståenden? Så länge vi är överens om att det handlar om objektiva reflektioner, beskrivningar av en verklighet som vi helst inte vill kännas vid, kan vi kanske acceptera att sådana ord och påståenden är nödvändiga i vissa sammanhang. Men om vi visste att författarna faktiskt står för dem själva? Går det alls att problematisera förhållandet till homosexualitet eller lust till tonårsflickor utan att placeras i ett svart hål märkt persona non grata?

Den antika litteraturen är full av insiktsfulla texter skrivna av människor som står långt från vår syn på moral och anständighet. Gör det dessa texter sämre? Vi lever i ett samhälle som älskar enkla lösningar, kanske beroende på dess egen komplexitet. Vi gör Hitler till Jesus, fast tvärtom: Hitler var ett monster, djävulen, inte alls som vi. Vad skönt, då går vi andra fria. Som om inga andra människor hade något med saken att skaffa, som om Adolf Hitler uppenbarade sig i ett vakuum och utan anledning förförde alla andra till Tredje Rikets grymheter. Så SA-männen som redan veckan efter Machtübernahmung plaskade i blod och köttslamsor efter sina sönderslitna politiska motståndare hade alltså inget eget ansvar? Tusentals människor har sedan 1945 förvisso dömts för större eller mindre brott mot mänskligheten begångna under Tredje riket och andra världskriget. Ändå ligger det i själva frågan varför ett behov av att förklara dessa obegripliga grymheter med att de skulle ha begåtts i något slags tillstånd av icke-medvetande, av människor vars tankar och känslor satts på undantag. En slags kollektiv förhäxning, helt enkelt. Vi kräver sådana förklaringar för att kunna fjärma oss från dessa brott och de frågor de ställer om den mänskliga naturen. Går det att vara människa utan att vara en del av Auschwitz? Om nej, går det alls att leva vidare med någon slags bibehållen anständighet? Adolf Hitler tillfredsställer vårt behov av helvetsskildringar i en sekulariserad tidsålder. Hieronymus Bosch på riktigt, djävulens hantlangare i färd med att administrera det eviga lidandet. Men offren var på riktigt, och de dog på riktigt. Också bödlarna var på riktigt, med egna känslor och egen vilja. Skulle världen ha varit bättre idag om man hade förbjudit Hitler att säga sin mening? Knappast. Etablissemanget kunde inte rå på Hitler därför att alltför många höll med om vad han sade. Också inom etablissemanget. Det gjorde inte nödvändigtvis flertalet tyskar till judehatare, men en sak har som bekant en tendens att leda till en annan. Särskilt när man har att göra med någon som faktiskt menar vad han säger. Och kanske är det helt enkelt den kompromisslösa konsekvensen i sambandet mellan ord och handling som gör Hitler till en djävul i eftervärldens ögon. De flesta av oss kan understundom sprida ovett omkring oss, men det betyder inte att vi vill se orden utförda i handling. Kanske finns det i rädslan för orden en skräck för en ny Hitler som, liksom den gamle, skulle göra allvar av de ord vi andra muttrar när inte alltför många lyssnar. John Lofton gör sig i debatten med Zappa skyldig till liknande tankegångar: Han hävdar på löjeväckande allvar, att incest i Förenta Staterna knappt existerade förrän rockmusiker började skriva i hans tycke förhärligande texter om företeelsen. Och han har förmodligen rätt i att incest inte var något man pratade om innan det överhuvudtaget begynte lyftas fram i populärkulturen. Tanken går igen: Vilken underbar värld vi hade haft om det inte hade varit för den där jävla budbäraren! Det vi inte vet har vi inte ont av. Kom ihåg det, ungar!

Viljan att förbjuda ord vittnar ofta om en önskan att förbjuda det orden avser. Om vi bannlyser orden neger eller blatte finns inte längre någon rasism, om vi förbjuder Nabokov att skriva Lolita finns inte längre sexualiserade tankar om barn. Men tanken försvinner naturligtvis inte bara för att orden gör det. Det slår mig ibland att de som förfasar sig över politiskt inkorrekta ord måste lida av mycket dålig självkänsla. Själv vet jag precis vad jag står, och jag vet att avgöra i vilken betydelse, med vilken avsikt och i vilket sammanhang någon använder provokativa ord. Men somliga tycks rädas själva orden, som om de fruktade att deras egen hållning skulle svikta om orden fick kastas ut fritt omkring dem. Framtiden ligger dessvärre i deras händer i den värsta av världar. Från det att jag började använda sociala medier som My Space och Facebook har jag reagerat över den lilla länk som ofta finns knuten till ett inlägg och som lyder: report abuse. Detta är en raffinerad censurfunktion som förmodligen skall mana till eftertanke för egen del, men som i mina ögon kan uppmuntra till en Stasiliknande anmälarkultur där det blir allas vårt ansvar att anmäla dem som inte håller sig inom givna ramar. Och här kommer äntligen kopplingen till censureringen av Money for Nothing. Jag är övertygad om att det på 1960- talet fanns en högljudd opinion som förfasade sig över rockmusikens språk och attityd, och det sätt på vilket den utmanade det etablerade samhället. Detsamma gällde för kampanjen mot hårdrock på 1980- talet. "Vanligt folk" såg sina liv och sina värderingar ifrågasatta av något de inte förstod. Många protesterade, och det ledde till en viss censur vad gäller det som fick spelas på radio eller visas i televisionen. Föräldrarna stod mot barnen, de äldre mot de unga, i denna generationskonflikt. (Jag kostar på mig att härvidlag uttryckta mig något förenklat.) Idag är inte avståndet mellan barn och föräldrar lika stort, och eventuella konflikter har sällan med musik att göra. Far eller mor kan gå med sina barn på en Iron Maidenkonsert och dela en för dem fantastisk upplevelse. Få upprörs längre över den mest hårdhänta black metal. Anything goes, åtminstone om det sjungs om våld och blod och demoner. Det är lugnt, Alice Cooper sitter snart i tv och förklarar hur allt bara är en variant av 1800- talets freak shows. Skäggiga damen, fast inte på riktigt. Underbart. Som om det inte längre fanns skäggiga damer. Men alla ungdomar vet var gränsen går, vad som absolut inte får sägas. Och här uppstår risken med knapparna på Facebook, My Space och liknande medier. I en värld där ordet kränkning har fått en betydelse som det inte alls förtjänar, är risken stor att människor gör vad som helst för att anmäla eventuella kränkningar. Det blir i den värsta av världar ett sätt att göra rent hus med allt och alla som inte passar in i gängse normer och att samtidigt visa på sin egen förträfflighet. En god samhällsmedborgare ser minsann till att anmäla den som skriver bög eller hora på sin Facebooksida. Ve den som inte gör det! Och handen på hjärtat: Vem vill bli ertappad med att skriva sådana saker? Sammanhanget avgör syfte och betydelse, men om vi går mot ett samhälle där ords manifesta betydelse är allt som räknas oavsett sammanhag? Då riskerar vi att få ett språk och ett samtal som urholkas därför att ingen längre vågar använda ord som kan att missuppfattas av andra som bara ser orden, inte sammanhanget. I det ljuset känns varken Orwells 1984 eller Stalins skådeprocesser särskilt avlägsna.

Det ligger i den mänskliga naturen att tro att vi alltid lever i den bästa av världar. Allt annat vore underligt. Vi har såvitt vi vet bara ett liv, och det vore väl attans om allt inte vore på topp just då. Det är lätt att raljera över historien, lätt att tänka att det där skulle vi aldrig göra idag. Vi vet bättre. Som om vi hade avskaffat alla de avarter som utmärker den mänskliga existensen. Det har vi naturligtvis inte. Någonstans gömmer sig i rädslan för ord också rädslan för att upptäcka att vi inte lever i den bästa av världar, att Auschwitz alltid lurar bakom hörnet. Som i Rwanda, som i Bosnien, som i Darfur. Och, som det brukar stå i latinska böcker vid uppräkningar: etc & etc & etc. När jag växte upp rådde ordning i världen. Vi hade en mur som klöv Berlin och två supermakter som stod mot varandra. Somliga höll på den ena, de flesta på den andra. Gott och ont hade två tydliga ansikten. Detta var naturligtvis inte sant, men lögnen – och kärnvapenhotet – skapade paradoxalt nog ett slags trygghet. Idag har världen många ansikten, och vi är tvunga att ta hänsyn till så mycket mer – så många fler – när vi formar vår bild av den. Vi lever i en övergångstid där Kina är på väg att ta rodret från Förenta Staterna som världens ledande nation. Sist detta hände för ett hundratal år sedan – när USA motvilligt tog över rollen från Europa och det brittiska imperiet – ledde de till två världskrig som har format alla oss som lever nu. Vi lever i tider av osäkerhet, och denna osäkerhet skapar en rädsla för att provocera krafter som vi ännu inte vet vad de går för. Att hålla tand för tunga blir i det läget ett sätt att inte utmana i onödan. Internet och sociala medier har gjort det möjligt att sprida budskap och informationer till miljontals potentiella mottagare utan filter som redaktörer och ansvariga utgivare. Det är begripligt att de stora nätföretagen härvidlag uppmanar sina användare till självsanering. Men det gäller att vara medveten om riskerna i tider när det fria ordet är hotat helt enkelt därför att alltfler även i demokratier tar avstånd från förment kränkande ord och påståenden som kan provocera terrorister och andra våldsverkare tlll de illdåd de lever av. Självcensur är lätt när man ser människor med bomber, basebollträn och rånarluvor framför sig. Snart anpassar man sig till en värld och ett språk där vassa kanter slipas bort till förmån för minsta motståndets lag. Bög och hora är nedsättande ord som inte bör användas i onödan. Lagar om hets mot folkgrupp och förtal reglerar också möjligheten att använda dem. Men att använda dem i beskrivande, konstnärliga, analyserande och debatterande syften måste alltid vara tillåtet. Även för dem som inte gillar bögar, eller tycker att prostitution är helt okej. Och lagarna måste tillämpas individuellt, det går inte att låta större eller mindre grupper av människor bestämma vilka ord som de i alla sammanhang känner sig kollektivt kränkta av. Vad räcker i så fall för att konstituera en sådan grupp, och vem eller vilka skall föra gruppens talan? Det är inte särskilt meningsfullt att kalla Jesus Kristus eller profeten Muhammed för bög eller hora, men jag fruktar inte dem som gör det. De visar bara på sin egen oförmåga att föra ett konstruktivt samtal. Både Jesus och Muhammed hade sannolikt skitit i dem. Låt oss andra göra det samma. Vi kan känna avsmak inför politiskt inkorrekta ord, men vad händer om vi förbjuder dem? Vilka ord står på tur när samhället vrids åt ett håll där auktoritära och militanta grupper i allt större utsträckning sätter agendan? Vi vill inte höra det vi tycker är obehagligt, det är fullt naturligt. Därvidlag skiljer vi oss sannolikt inte från andra som har levt innan oss. Så visst, vi kan förbjuda det vi tycker är obehagligt idag. Den stora frågan är dock: Vem avgör vad som är obehagligt imorgon?

Konstnärsrollen och den manliga genialiteten

Hösten 2000 arrangerade jag ett antal temakvällar vid scenen Atalante i Göteborg som vi kallade Destination Atalante. (Namnet hämtades av skäl som vi inte behöver gå in på från ett cypriotiskt kryssningsfartyg.) Dessa kvällar innehöll längre presentationer av och samtal med konstnärer och kulturpersonligheter i Göteborg, debatter i aktuella ämnen, ett husband som spelade musik anförda av kvällens gästsångerska, och ett par andra konstnärliga inslag, ofta i videoform. Därtill hade vi förstås dokusåpan Big Brothel: Fem personer inlåsta på kontoret med ett par ölbackar som fick avhandla allt från guds existens och meningen med livet till monarkins vara eller inte vara. Vid ett par, tre tillfällen under kvällen släppte vi fram ensemblen på filmduken samtidigt som jag ringde upp till kontoret och förhörde mig om hur diskussionen fortskred. Mot slutet av kvällen kom deltagarna in på scenen och berättade vad de hade kommit fram till. Mest gick det åt en massa öl, men till och från var det rätt kul. Särskilt när de snackade skit om varandra i Biktbåset. Precis som vanligt!

Den första delen av kvällen (vidpass en timme) ägnades åt ett inslag som vi kallade konstnär i fokus. Där fick en konstnär presentera sig själv i samtal med mig och publiken och visa prov på sitt arbete. (Med konstnär avses här all slags konstnärligt verksamma personer, vare sig de är musiker, regissörer, författare etc.) Vanligen avslutades den här delen med en publikdiskussion innan paus. Höstens första konstnärsgäst var Elin Wikström, en av Sveriges främsta konceptkonstnärer. Samtalet avlöpte väl, och Elin visade prov på sina verk varefter publiken fick lov att ställa frågor. Det började som vanligt litet trevande, men snart sprack tidsschemat fullständigt. Diskussionen övergick nämligen alltmer till att handla om konstnärsrollen och konstens roll i samhället. (Fullt begripligt eftersom Elin Wikström arbetar med att iscensätta annorlunda och utmärkande situationer i vardagen. Hon har t ex sovit i ett snabbköp mitt på dagen, delat ut enkronor utanför Systembolaget och mörklagt en hel ö utanför Norges kust för att väcka frågor om konsumtionssamhälle, miljö och elproduktion.)

Två huvudlinjer kunde (något schablonartat) skönjas i diskussionen: Är konstnären en person som vem som helst, underordnad ett verk som kompletterar samhället på samma sätt som alla andra funktioner – skola, vård, omsorg, brandkår, polis, valutamäklare etc? (Och som bygger på en tanke eller idé som egentligen kunde komma från vem som helst. Konstnären är inte längre unik, ensam om att kunna skapa. En avdramatisering, således, av konstnärsrollen.) Eller är konstnären en högst självständig iakttagare som från en position vid sidan av – men aldrig i – samhället betraktar och kommenterar det i verk som är helt beroende av det unika konstnärsjaget? Den efterföljande debatten spräckte alla tidsgränser, och samtalstonen hårdnade alltmedan vi moderatorer (jag och min bror) slet vårt hår. Det var tydligt att detta var ett ämne som engagerade åtminstone delar av publiken (flera av dem aktiva konstnärer från olika genrer). Diskussionen gav naturligtvis inga självklara svar, men för mig blev den mycket lärorik eftersom jag tvangs tänka igenom min egen position i frågan.

Jag drar mig till minnes denna händelse i ljuset av den senaste tidens diskussion på kultursidorna om det manliga geniets övergående dominans till förmån för en mer vardaglig, verklighetsförankrad syn på konstnärsrollen. Dagens Nyheters kulturredaktör Maria Schottenius kritiserar (DN 100120) med rätta den romantik som har omgivit manliga journalister och författare som rusigt svettats fram både alkohol och halvdana texter ur svårt deliriska hjärnor för att sedan hyllas som hjältar av sina beundrarskaror – manliga som kvinnliga. Det manliga geniets utanförskap definierat i: Hur många järn, hur många askar (cigaretter), hur många ligg? (Alternativt inga ligg alls, det är riktigt radikalt. Där snackar vi ett utanförskap som inte ens herr Reinfeldt kan göra något åt! Tänk Andy Warhol, explosiv på grund av sin sexuella oförmåga. Sprit och cigaretter och gärna lite knark är dock – nästan alltid – ett måste för konstnärsgeniet.) Det manliga geniet känner inga gränser, inga band, ingen tillhörighet. Det manliga geniet är fri att tänka hur han vill, utan hänsyn till koder och moral. Däri ligger storheten. Sorgen ligger i den brist på anknytning som det manliga geniet utmärks av. Baksidan av myntet, om man så vill. Att se, att veta, att förstå det andra inte gör – och att betala priset för det. Geniet som offer. Ernest Hemingway var till exempel rätt bra på att skapa en sådan bild av sig själv, även om jag inte alls är säker på att det var hans avsikt. Ständigt på väg, ständigt otillfredsställd. Nöjd först med en kula för pannan när verkligheten hann ikapp den tynande kroppen. Kanske. Jo, det var nog vad han ville. För det manliga geniet är allt teater – liv som död.

Förvisso i kraft av sin vidsynthet, men kanske ännu mer på grund av att han är offer för sin egen storhet, kan det manliga geniet förlåtas snart sagt vad som helst. Bristande moral och asocialt beteende har snarare än något annat betraktats som en förutsättning för verket. Picasso fick redan från 15- årsåldern sina bästa nakenstudier på bordeller, Toulouse-Lautrec såg verkligheten genom Absinthens grönskimrande dimridåer. Kommunisten Pasolini brann i själva verket för en folkligt förankrad kulturkonservatism som höll på att kvävas av den imperialistiska hydrans (läs USA) ständigt utväxande (t)armar. Hellre kyrkan än liberalerna. Likväl köpte han sig ynglingar på nätterna i Neapels gränder. Eller var det kanske just därför? Ingen (förutom möjligen Göran Hägglund och de andra medlemmarna av "verklighetens folk") ifrågasätter dessa herrars storhet. De ägnade sina liv åt att vända ut och in på sig själva, att genomlysa och gestalta sin egen inre kamp mellan storvulna ideal och rödgråten längtan, unken lusta och perverterade begär. Understundom förvisso på andras bekostnad. Dessa andra har i regel varit kvinnor – försmådda hustrur och älskarinnor, skamlöst utnyttjade horor, lidande mödrar, osedda men ändå hårt hållna döttrar. Det faller på kvinnans lott att klä skott för mannens strukturella misslyckanden. Vi är alla barn av våra mödrar, men män är det mest. Därför också motsatsen: kvinnan som dröm, som ideal, som ett ouppnåeligt helt, befriad från de stormar som ständigt sliter sönder mannens arma själ. Kvinnan som musa, som livselixir – det enda som gör livet värt att leva, i någon ynka sekund då och då rent av vackert. Och samtidigt helvetiskt. Sexualiteten som enda drivkraft, hämmad dock av den ständigt närvarande drömmen om Madonnan. Tänk vad skönt att slippa knulla! Att slippa tänka på att knulla. Att inte längre vara frestad. Mannen som oförmögen att ta ansvar för sina egna drifter. Känns det igen?

Att tala om kvinnliga genier på samma grund blir i praktiken omöjligt. Karin Johannisson uppmärksammar den paradox som utmärker romantikens bild av det manliga geniet: "De egenskaper som definierade den konstnärliga skaparkraften – sensibilitet, intuition, instinkt, känsla, fantasi – var också de som definierade det kvinnliga. Genialitetens kön tycktes alltså i själva verket vara kvinnligt. Geniet var inte en kvinna, men som en kvinna." (DN 100124) Kvinnor (människor av kött och blod, alltså) däremot göre sig icke besvär när det kommer till genialitet. En kvinnan definieras nämligen alltid av det faktum att hon är just kvinna. Om hon väljer att presentera sig som något annat (kemist, bankdirektör, konstnär eller dragbasunspelare i symfoniorkestern) definierar hon med automatik bort sin kvinnlighet. Det går inte att vara både ock. Det vill säga, det har inte gått. Idag är situationen naturligtvis annorlunda. Det intressanta är att den förändrade kvinnosynen också har inneburit en förändrad syn på genialitet, inte minst det senaste decenniet. (Och på konstnärsrollen, för att visa att jag inte har kommit ifrån ämnet.) Bilden av det gränslösa manliga geniet solkas alltmer av att förknippas med manschauvinism, övergrepp och substansberoende. Det kan, misstänker jag, numer hävdas att sådana beteenden leder till dåliga konstnärliga resultat. Detta får oundvikligen konsekvenser för konstnärsrollen.

Det har naturligtvis funnits kvinnliga genier (av den 'manliga' typen). Victoria Benedictsson och Karin Boye, för att nämna två svenska litterära exempel med varsin lika tragiska historia. (Båda tog till sist livet av sig.) Selma Lagerlöf har naturligtvis en given plats i sällskapet, men framstår inte som riktigt lika skör och galen. Dessutom skapade hennes framgångar möjligheten för henne att leva ett självständigt liv. Kvinnliga genier är nämligen om möjligt (och det är det!) än mer tragiska och patetiska än manliga. Den stora skillnaden mellan manliga och kvinnliga genier är nämligen att kvinnor med viss automatik tar hand om de manliga. Det är trots allt vad kvinnor gör – tar hand om trasiga män, bröder, fäder och söner. Men säg den man som vill ta hand om en skör och trasig självupptagen kvinna som pendlar mellan känslan av gudomlighet och total självförnekelse? Som dricker sig redlös varje kväll, ligger med vem som helst när som helst utan hänsyn till löften och bindningar, och stinker av sprit och dålig hygien? Det händer inte. Och kvinnor gör det inte heller, för en sådan kvinna betraktas verkligen inte som något geni av andra kvinnor. (Härvid bör påpekas att mina påståenden är generella, och att det naturligtvis alltid finns individuella undantag. Allt på det att ingen godhjärtad kvinna eller man skall känna sig sårad!) Skall kvinnors genialitet någonsin kunna jämställas med mäns krävs således en betydelseförskjutning av begreppet. Vi ser förvisso fler kvinnor som vågar leva som män, men ränderna har långt ifrån gått ur, och kvinnor som går till överdrift beteendemässigt döms betydligt hårdare än män, inte minst i media. Kvinnan är och förblir den moder som skall ta ansvar för sin avkomma på ett helt annat sätt än mannen. I alla andra sammanhang måste hon välja – hora eller solitär, övergiven med den genialtitet som i mannens fall kan vara hans enda väg till social förankring.

Så vad har då detta med konstnärsrollen att göra? Jo det att konstnären allt sedan romantiken har definierats just uifrån föreställningen om det manliga geniet. Begreppet i sig har naturligtvis funnits sedan antiken, och förmodligen mycket längre. Det har aldrig varit tal om några kvinnliga genier. Men fram till för drygt 200 år sedan utgjorde konstnären en lika naturlig del av samhället som bonden, prästen eller skomakaren. Understundom galen, och alltid utlämnad åt en osäker tillvaro, med en förkärlek för ett både storvulet och omoraliskt leverne. (Konstnären kunde naturligtvis också vara en munk, asket och eremit – helt enkelt motsatsen till allt det föregående. Men minst lika radikal, och i det avseendet lika galen som den deliriske vällustingen. Idén ligger i själva gränsöverskridandet; den säger inget om vilken gräns som avses.) Men konstnären hade sin självklara roll i det att verkligheten alltid behövde gestaltas – kyrkorna skulle ha målningar som beskrev himlens löften och helvetets kval, och där skulle sjungas och spelas till herrens ära. Då behövdes musik. Och herrarnas historier måste berättas och skrivas ned för att framtiden skulle förstå sin tacksamhet mot det förflutna. Herrarna ville också bli avmålade, och de ville förstås ha målningar av annat – ur bibeln eller verkligheten. Gud och änglar, eller bara ängar. Konstnärerna hade i den meningen en funktion som idag snarare fylls av populärkulturen – de skulle avbilda den manifesta verkligheten. Gärna med lite pomp och ståt och krusiduller, men det skulle åtminstone se ut som att det kunde vara på riktigt. Först med det framväxande borgerskapet i slutet på 1700- talet uppstår en situation då konstnärer i större utsträckning börjar skapa sina egna, självständiga motiv. Då uppstår också den där bilden av det manliga geniet som jag beskrev tidigare – en Byron som går sina egna vägar oberoende av omvärldens krav och förväntningar. Det blev snabbt det rådande konstnärsidealet, och har så förblivit intill våra dagar. Konstnären ska stå ensam, fri från samhällets normer och värderingar. Dem skall han tänja på, undersöka, dissekera, vända ut och in på. Ofta genom att bryta mot dem. Konstnären som katalysator för ett frihetstörstande industrisamhälle i vardande där kapitalets bojor binder både patron och arbetare allt hårdare till produktionsmedlen. Det växande välståndets fängelsehåla.

Under senare delen av 1900- talet började konstnärens särställning – stjärnstatus, om man så vill – alltmer att ifrågasättas, både utifrån (populärkulturens växande anspråk på en antimodernistisk – mer realistisk – folkligt förankrad verklighetsframställning), och inifrån (nya generationer av konstnärer ansåg att de befintliga estetiska normerna och vertygen inte längre räckte till för att beskriva verkligheten). Den tilltagande demokratiseringen där varje medborgare blev lika viktig som varje annan gjorde det svårare att framhäva några få som sanna uttolkare av alla andra. Den inte sällan filosofiskt och sociologiskt orienterade konceptkonsten tog sin utgångspunkt i idén snarare än verket. Tanken blev viktigare än gestaltningen, och därmed underminerades konstnärens roll som den enda länken mellan det estetiska och det intellektuella. Samhällsutvecklingen hade sannolikt drivit konsten i den riktningen under alla omständigheter, men denna avglorifiering av konstnärsskapet har gjort att toleransen för galna genier som torrlägger varje flod i jakten på ett enda guldkorn har minskat. Maria Schottenius skriver i samma krönika: "Även kulturlivet professionaliseras. Kvinnor får framträdande positioner. Konstnärlig verksamhet pågår inte längre i mystisk skugga, utan även här krävs ansvar och pålitlighet." Konsten alltså som vilken annan del av samhället som helst. Det går inte att strunta i jobbet för att man är bakis, eller för den delen under isen på grund av sin bipolära sjukdom. Då får man söka hjälp, för sådan finns att få. Vi är alla delar av ett gemensamt helt, ingen är förmer än någon annan. Och ingen kan mer än någon annan göra anspråk på den rätta historien, den sanna gestaltningen. I allt väsentligt oantastligt. Schottenius avslutar krönikan med följande funderingar: "Är det då dags att vinka farväl till det manliga geniet? Han skulle nog saknas en del. Den magiska genikulten har skapat intresse för konstnärer och lett till ett oändligt antal anekdoter. Men skulle musiken, konsten och litteraturen förlora på det? Jag tror inte det. Det finns intressantare sätt att diskutera värden och konst på."

Och där till sist känner jag hur det rör litet på sig i magen. Är det i första hand konstnärens uppgift att diskutera 'värden och konst'? Borde det inte vara betraktarens (uttolkarens), om än gärna (men inte nödvändigtvis) med konstnären som aktiv deltagare? Jag tänker på de där ruskiga manliga genierna jag nämnde förut: Hemingway, Picasso, Toulouse-Lautrec, Pasolini – blott ett försvinnande fåtal bland ett stort antal människor (om än förvisso oftast herrar) som faktiskt har gjort betydande insatser, både för att gestalta och förklara den mänskliga naturen och för att försköna vår tillvaro. I händerna på rätt konstnär blir även det tragiska, det hemska och patetiska vackert, understundom nästan begripligt. Om förutsättningarna för sådan insikt, sådan skönhet, är ett liv utanför det normala, då är det kanske en uppoffring värd besväret. För dem som ids, för dem som inte har något val. Vare sig de är män eller kvinnor. Är tanken om det manliga geniet verkligen helt åt helvete? Eller behöver den kanske istället modifieras och kompletteras med några motvalls gummor och en liten lektion i vett och etikett och eget ansvar? Blott den det angår kan ta ansvar för sig själv. Och den som drabbas måste själv ställa krav och i värsta fall bryta en förbindelse som inte är ömsesidig. Även den som blir manipulerad har någonstans en fri vilja. Det 'manliga' geniet kan inte längre räkna med att andra skall ställa upp, vare sig geniet är man eller kvinna. Men den som vill ställa upp är naturligtvis välkommen att göra det. Och samhället bör definitivt göra det. Därför är det viktigt att den offentliga kulturpolitiken står fri från opportunistiska överväganden i analogi med tidsandan. Kanske borde den i någon mån grundlagsskyddas? Frågan är om någon genialitet kan överleva utan andras välvilja. Jag vet inte. Däremot vet jag att världen är full av manipulativa skitstövlar och utsugare som saknar minsta tillstymmelse till originalitet. De tycker om att gömma sig bakom slagord som valfrihet och individualism, fast de saknar all kännedom om begreppens verkliga innebörd.

Följande påståenden bör alla kompletteras med det stora ordet 'bara': Jag vill inte se konstnärer förvandlade till blott rationella, väl fungerande samhällsmedborgare som ledigt rör sig mellan ämnesområdena på föredrag och seminarier som knappast berör någon utanför små sekteristiska eliter som vårdar sin särart med språk och begrepp som ingen annan förstår. Jag vill inte ha konstnärer som med fingret i vädret letar efter politiskt korrekta idéer som står över alla tankar om estetik och gestaltning, och som i sin enkelhet just då förefaller gudomligt självklara. Jag vill inte ha konstnärer som bara smälter in och slätar över sprickorna i en allt bräckligare samhällsväv, när vävens alla delar kräver en grundlig genomlysning – också de som förefaller hela. Jag vill att det skall finnas utrymme för dem som av olika skäl har den där drivkraften, det där behovet av att gå på tvärs med rådande paradigm, med koder och normer som inte får ifrågasättas (må de vara aldrig så förnuftiga), med alla de som tror att vi lever i den bästa av världar när den i själva verket störtar mot avgrunden. Jag vill ha konstnärer som agerar som om inget annat fanns än de själva och ett samhälle som lika gärna kunde ligga på mars. Låt dem slå åt alla håll, låt dem göra mig glad, förbannad, provocerad, chockad eller ledsen – men låt dem för guds skull aldrig göra mig blassé och likgiltig. Professionalisering är säkert bra, men lämna litet utrymme för livet också. Så som det bara kan gestaltas av dem som kanske aldrig kommer att bli några välfungerande samhällsmedborgare. Män som kvinnor. Ja, absolut, gärna fler kvinnor! Jag avundas dem inte, gud bevars. Men bättre det förmodligen än att tyna bort obehövd med inget annat kvar på den historiens skräphög där barnet understundom följer med det bortkastade badvattnet. Det är vattnet som är skitigt. Inte barnet.

Till försvar för guds frihet

En kväll för drygt tio år sedan blev jag för första gången presenterad för en något udda existens som sedan dess har figurerat på randen av min umgängeskrets. Vid stod i baren på en numer nedlagd pub i Göteborg och diskuterade livets mening, guds existens och Bibelns trovärdighet som bärare av guds manifesta lagar och påbud. Jag drev som vanligt tesen att Bibeln är skriven av människor för människor, dock tillskriven gud eftersom guds ord väger tyngre än någon människas. (Detta var naturligtvis en bidragande orsak till att civilisationerna i kulturens vagga – Mellanöstern – ofta valde att göra härskaren till både kung och gudom. Detta förfärade till en början de republikanska romarna, men till sist föll som bekant även de till föga för oskicket. 'Den gudomlige Julius' – Caesar var den förste romare som förklarades vara gudomlig – var en logisk konsekvens av de österländska extravaganser som till exempel Lucullus och Pompejus redan hade givit uttryck för.) Nåväl, diskussionen med min nye bekantskap kom alltmer att handla om huruvida gud eller människor hade skrivit Bibeln. Den slutade med att jag, något förtvivlad över att rationella argument inte tycktes bita på min samtalspartner, utbrast: "Men det är ju inte så att gud har sträckt ned sin hand till jorden och skrivit Bibeln själv!" Den nye bekantskapen tittade illmarigt på mig och svarade: "Varför inte?!" Alltsedan dess har jag understundom grubblat över hur man skall bemöta argument som håller öppet för allt. Somliga religiösa anser att det faktum att guds existens inte går att bevisa i själva verket utgör det ovedersägliga beviset för att gud faktiskt finns. "Credo quia absurdum", som kyrkofadern Tertullianus (feltolkat) uttryckte det. "Jag tror därför att det är absurt." Om apostlarna bevittnade något så orimligt som Jesu uppståndelse måste undret vara sant. De var trots allt rationella människor som aldrig själva skulle hitta på något så dumt. (Den bedömningen lämnade Tertullianus uppenbarligen åt sina föregångare att göra. De måste således också ha varit mycket rationella och balanserade människor…) Riktigt så långt tror jag inte att min nye vän tänkte när vi stod där vid bardisken. Han var nog mest road av att tjata emot. Men det intressanta med människor som istället för att själva söka bevisa guds existens kräver bevis för att han inte finns, är att de därigenom gör sig av med möjligheten att bevisa någonting överhuvudtaget. Ett påstående som varken går att verifiera eller falsifiera i en rationell diskussion är i allt väsentligt värdelöst. Riktigt spännande blir det när man betänker att människor som förlitar sig på absoluta sanningar – alltså sådana som inte behöver verifieras – naturligtvis utgår ifrån att de har rätt. De har dock ingen möjlighet att bevisa denna intellektuella och moraliska överlägsenhet eftersom de genom sitt resonemang har förkastat möjligheten att vare sig bevisa eller motbevisa något. Samma människor är inte sällan beroende av förekomsten av tydliga och absoluta regler för samlivet med andra människor. Men hur skall sådana regler egentligen kunna efterföljas när det faktiskt inte finns några metoder för att bevisa regelbrott? I avsaknad av alla beviskrav sitter vi plötsligt i den rävsax som skapas av 'det orimliga tvivlet'! En märklig utveckling i ett samhälle som skulle styras av den villkorslösa tron.

Religionen har sedan civilisationens gryning haft två uppgifter: att förklara det oförklarliga runt omkring oss, och att skapa regler för samlivet i allt större – och därför i minskande utsträckning självorganiserande – samhällen. Stamsamhället bestod av små enheter som i allt väsentligt utgjordes av en storfamilj. Den sociala kontrollen var lätt att upprätthålla eftersom ett relativt litet antal människor levde i omedelbar närhet till varandra. Det ömsesidiga beroendet – och därför också bandet – mellan de enskilda gruppmedlemmarna var starkt. Det framväxande jordbrukssamhället medförde den första urbaniseringen när alltfler människor blev överflödiga i livsmedelsproduktionen. Detta mänskliga överskott torde ha samlats i städerna där de – i bästa fall – utvecklade nya färdigheter istället för att bruka jorden. De växande städerna skapade en aldrig tidigare skådad koncentration av människor från olika håll, människor som inte längre hade samma band till varandra som i stamsamhället. Följden blev naturligtvis att den sociala kontrollen minskade. Det är ingen tillfällighet att de första kodifierade lagar vi känner härstammar från det folk- och stadsrika Mesopotamien. Lagen skulle inte bara reglera förhållandet mellan individerna, utan också mellan de klasser som växte fram i de nya samhällena. Och det faktum att människor överhuvudtaget skulle delas upp i rika och fattiga, bättre eller sämre, måste naturligtvis också förklaras. En logisk lösning torde ha varit att låta lagen anspela på redan befintliga, gemensamma religiösa föreställningar – vad gudarna säger kan inte ifrågasättas. Det betyder inte att prästerna trodde på varje ord de predikade eller omhuldade – de förstod bara att guds ord smällde högre än någon människas. Och om människor nu behövde gudomlig sanktion för att tro på nödvändiga regler och påbud, varför inte ge dem det? Härigenom uppstod efterhand religioner som intresserade sig betydligt mer för det manifesta innehållet (bokstavstolkning) än för mångbottnade tolkningsmöjligheter. Behovet av regelsystem för den sociala interaktionen blev viktigare än att förklara den enskilda människans roll i ett obegripligt helt. Det var bland annat mot detta som Jesus tycks ha reagerat, vilket naturligtvis inte hindrade kristendomen från att snart gå i samma riktning som tidigare läror. Människors religiösa behov togs omhand på en tämligen vulgär nivå där de har fick dyrka vad kyrkan fann för gott att ge dem tillåtelse till. Fokus hamnade istället på att inte tolerera några brott mot Bibelns okränkbara påbud. (Därvid gick man genom århundrandena emot mycket av Jesu ursprungliga lära.) Med reformationen hamnade initiativet dock hos den enskilda människan – blott hon själv kunde, enligt Luther, stå i kontakt med sin gud. Prästen blev inte längre en nödvändig mellanhand på vägen till frälsning. Detta öppnade för första gången på mycket länge dörren för enskilda, personliga tolkningar av både guds ord och gudsbegreppet. Och i förlängningen för ett ifrågasättande av guds existens i traditionell mening. Ett individuellt förhållningssätt till gud omöjliggjorde på sikt universella religiösa sanningar. Gud blev en fråga för vars och ens samvete. Vetenskapen, däremot, blev en fråga om vad som går att bevisa och på vilka grunder bevis kan, och skall, accepteras.

Religion och konst är de två fakultet av det mänskliga tänkandet där enskilda föreställningar och tolkningar ges företräde framför vetenskapliga eller juridiska beviskrav. De går varken att verifiera eller falsifiera – nyttan eller sanningen ligger enbart i betraktarens öga. Förmågan till andlighet och konstnärlig förståelse är i själva verket uttryck för människans egen gudomlighet – hennes längtan efter att finna förklaringar till det hon inte förstår på grund av hennes fysiska begränsningar. Vi kan inte föreställa oss evigheten, men vi vet att den finns. På samma sätt som många människor vill ha gud till någon att hålla i handen, finns det gott om folk som kräver generella tolkningar av konstverk. En bild, skulptur eller en installation skall säga något konkret, något som man omedelbart kan ta ställning och förhålla sig till. Men konstens uppgift är, liksom egentligen religionens, att ställa frågor snarare än att leverera svar. Den som söker absoluta sanningar kommer därför att provoceras av konstverk som lämnar utrymme för många tolkningar. Och konstnärer som avviker från den rådande normen har, liksom kättare, också förföljts genom århundradena. Det är lätt att bli provocerad av det man inte förstår, men då förutsätter man att en konstnär skall leverera något begripligt utifrån ens egen förståelsehorisont snarare än en – mycket intressantare – unik upplevelse av verkligheten. Den konstnärliga gestaltningen kan aldrig vara absolut i sitt förhållande till sanningen – då skulle den förlora det tolkningsföreträde som gör den fri i förhållande till beviskraven. Den socialistiska konsten i Sovjetunionen, eller den tyska under Tredje Riket, var falsk i den meningen att den försökte gestalta en absolut sanning som inte ens var för handen. Med större tolkningsfrihet – det vill säga större frihet i relation till motiv och material – hade den rent av bättre kunnat föra sakens – och statens – talan. Men de snäva ramar som den av de bokstavstroende tvangs verka inom gjorde den snart löjeväckande. Icke desto mindre fanns det naturligtvis gott om människor som kände såväl trygghet och tillhörighet som bävan inför de färglada monumentalmålningarna av kraftfulla arbetare med hammaren i handen, eller blonda bondtöser med flätor som uttryckte en brinnande längtan efter att föra det ariska arvet vidare. (Nazismen var betydligt mer oförblommerad i sina sexuella anspråk än den sovjetiska socialismen.) Religionen och konsten är kanske de två viktigaste uttrycken för mänsklig längtan – till samhörighet med vår nästa, efter meningen med livet och till en tillvaro efter jordelivet. Till en plats i världsaltet. Denna längtan är gemensam för var och en av oss, men sättet på vilket vi ger uttryck för och hanterar den måste få vara helt individuellt. Varje samhälle kräver lagar och regler, annars skulle det inte fungera. Vi anser oss idag vara sekulariserade, men det regelsystem vi har bygger nästan uteslutande på de gamla religiösa lagarna. Det förstärker bara religionens roll som det kitt som binder samman samhällets olika delar, och visar på dess praktiska betydelse för samhällsutvecklingen genom historien. Men den tiden är förbi när vi behövde gudomlig sanktion för att göra det rätta. Den måste vara förbi. Med uråldriga, men fortfarande självklara, principer följer dessvärre också en massa regler som må ha ägt sin giltighet i forntiden, men som inte har i ett modernt samhälle att göra. Låt religionen, liksom konsten, vara en fråga för det enskilda hjärtat, och låt aldrig gamla vanföreställningar som en gång av praktiska skäl tillskrevs gud ha bäring på det samhälle vi lever i idag. Att upprätthålla illusionen av deras gudomlighet förutsätter en gud som är lika trångsynt som människorna. Och det vore att göra gud stor orättvisa.

Välkommen till verkligheten!

Välkommen till verkligheten – det skulle den här bloggen kunna heta. Välkommen till min verklighet. En gång skrev jag en sång som jag kallade "Välkommen in i min värld". Det bara blev så. Liksom det blev en fullständigt bisarr text som jag själv ännu inte riktigt vet vad den handlar om. I förhållande till mig, vill säga. Det är ofta så med texter – man skriver dem, publiken tycker i bästa fall om dem, men själv begriper man ingenting. Välkommen till verkligheten. Jag må personligen vara motståndare till vad och vem som dolde sig bakom det påståendet i valrörelsen för tre år sedan, men en bra slogan är en bra slogan. Uppfattningen om vad som är sant eller falskt är i det här fallet helt individuell, och jag tänker inte ge mig in i någon tramspolemik. Även om jag inte håller med om det bakomliggande budskapet, finns det en kärna i påståendet som även jag just då kunde ställa upp på. Något i orden som jag genast kunde förstå. Välkommen till verkligheten. Absolut! Först senare inställde sig frågan: vems verklighet? Med ord kan man lura människor till nästan vad som helst. Bra text, även om den är lögnaktig, innehåller alltid ett korn av sanning. Men sanningen står inte heller fri från lögner, mer eller mindre medvetna. Sanningen är inte en och odelbar, den är alltid behäftad med högst personliga föreställningar och åsikter. Var och en har sin alldeles egen. När de engelska puritanerna i början av 1600- talet ställde sig bakom kraven på religionsfrihet var det inte utifrån en djupt rotad övertygelse om allas rätt till en självständig religiös uppfattning – det var för att legitimera sina egna krav på en radikal reformation av den engelska kyrkan som inte alls hade utrymme för andras uppfattningar. De som ropar högst efter frihet är ofta de som missunnar andra den. Så vad har detta med min verklighet att göra? Jo, det att jag vill skriva sanningen som jag ser den, rakt, rent, öppet, utan krusiduller. Om jag ljuger så gör jag det i dagsljus. För jag kan inte lova att min sanning alltid går fri från påverkan av mina ideal och önskningar. Tvärtom vore det högst märkligt och inte alls önskvärt. Huvudsaken är betoningen av att det handlar om min sanning. Ordets makt är enorm, och ordet står aldrig fritt från tolkningar. Men det är först när någon fogar samman orden, fyller dem med sin egen mening och ande som den makten kan förverkligas. Abraham Lincoln hade andra ideal än Adolf Hitler, men syftet med deras retorik var i stor utsträckning det samma. Och de visste att ge orden både kropp och själ, att klä dem i den där skimrande skruden av sanning och genuin förståelse som varje människa längtar efter. Inte minst de trötta, våta, uttjänta och hungrande som sällan unnas något mer än ynka smulor från de övergöddas bord.

"I begynnelsen fanns Ordet", skriver evangelisten Johannes i första kapitlet. "Och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Det grekiska ordet "logos" översätts oftast med just "ord". I själva verket är det ett mångbottnat ord med betydelser som omfattar allt från mänsklig kunskap och universums inneboende ordning till Guds skapande och uppehållande ord. Minns att det alldeles i början av Första Mosebok står: "Gud sade: 'Ljus, bli till!' Och ljuset blev till." Herren skapade världen med en befallning, och ordet var det verktyg han använde. Ordet är centralt i de tre abrahamitiska religionerna – ordet som uttryck för Guds skapelse, och därför också som symbol för människan. Ordet är vad som gör människan mänsklig, och det är ordet som definierar förhållandet mellan människan och resten av skapelsen. Men det är också ordet som reglerar förhållandet mellan människor; det är genom ordet som Guds skapelses ordning upprätthålls på jorden. Guds ord görs till människornas lagar. Att luta sig mot gudarna har naturligtvis gjort det lättare för kungar i alla tider att få sina undersåtar att efterleva lagarna. Men ordet har säkert lika länge använts mot lagar och hävdvunna föreställningar som av somliga har uppfattats som orättfärdiga. Spartacus må ha varit en obildad gladiator från Thrakien, men när det kom till ordets gåva stod han nog inte långt efter Cicero. Ordet kan vara konservativt, bevarande, ett verktyg för att upprätthålla den rådande ordningen. Men det kan lika gärna vara radikalt, upproriskt och ifrågasättande. Det är svårt att idag föreställa sig de enorma offer människor gjorde i slutet av medeltiden för att få Bibeln översatt till de olika folkspråken. Guds ord skulle läsas på latin, av präster som stod med ryggen mot en församling som inte hade någon aning om vad de pratade om. Tolkningarna gjordes av prästen i predikan, på språk som folk förstod. Men guds egna ord förbehölls Kristi ställföreträdare på jorden. Ingen som inte förstod latin kunde någonsin veta vad som egentligen stod i evangeliet. Men när kyrkans ställning av olika skäl försvagades i slutet av medeltiden växte kraven på att få till stånd bibelöversättningar på de olika folkspråken. Kyrkan motsatte sig alla sådana anspråk – mässan var det sakrament som krävdes för att nå frälsning, inte en självständig läsning och tolkning av guds ord. Det hade dessutom medfört en del andra pinsamheter, för när studiet av hebreiska och grekiska (de språk på vilka Bibeln ursprungligen är skriven) tilltog under renässansen, uppdagades att den tusenåriga latinska Vulgatan var behäftad med en rad felaktigheter med avseende på översättningen. Inget ont om Hieronymus eller Beda, som med några hundra års mellanrum åstadkom den officiella översättningen, men ordets betydelse och innehåll kräver ständig prövning. Det påverkas av omvärlden, av samtiden – av verkligheten. (Idag använder katolska kyrkan Nova Vulgata som är en nyöversättning baserad på originaltexterna.) Se just däri ligger kanske konflikten – ordet som symbol för det bestående, det invanda, det absoluta, det som är omöjligt att ifrågasätta. Eller ordet som ett uttryck för här och nu, för varje människas beskrivning av sin egen tillvaro. För tro, hopp och kärlek i den tid som är, inte nödvändigtvis i den tid de skrevs. Det faktum att dessa ord ännu berör efter tvåtusen år visar på styrkan i dem. De räds ingen tolkning, vad Paulus än hade sagt. Välkommen tlll verkligheten!

Så varför denna märkliga inledning på en alldeles ny blogg? Som vanligt har jag ingen aning. Tanken lever sitt liv i huvudet, fingrarna sina egna vid tangentbordet. Men någonstans finns det givetvis en idé. I det här fallet att detta skall bli ett digitalt skrymsle i en undanskymd vrå av offentligheten dit jag kan dra mig undan och just låta ord och tankar löpa fritt, helst utan hämningar. (Några hemligheter gör man alltid bäst i att bevara.) Och därför insåg jag att det första jag vill slåss för i detta skrymsle är ordets rätt till frihet – frihet från de bojor man gärna vill slå det i från alla möjliga håll. Alla vill göra ordet till sitt, men ingen äger ordet. Om det är ordet som gör oss till människor, då har vi alla också rätt att använda och tolka det precis som vi vill. Vi lever (även om vi inte alltid vill erkänna det) i en tid när ordet återigen har kommit att förföljas. Inte blott av överhetens billiga lakejer, utan också av oss själva. I cyberspace frodas självcensuren: "report this picture", "report abuse" står det allt som oftast överallt på de mötesplatser på internet där vi tillbringar alltmer av vår tid, och där vi också redovisar alltmer av våra liv. Nåde den som redovisar fel saker. Rapport! Till sist är vi på väg mot ett samhälle där vi alla blir angivare. Stasichefen Erich Mielke jublar i sin omärkta grav på en kyrkogård i Berlin – inte ens George Orwell tänkte ut något så diaboliskt! Av förment hänsyn till våra medmänniskor skall vi helst inte kritisera någonting längre. FN:s råd för mänskliga rättigheter (dessvärre en mycket tvivelaktig sammanslutning) vill förbjuda religionskritik. Vad innebär det i praktiken? Att jag inte har rätt att ifrågasätta en kvinnoprästmotståndare? Sådana finner ju alltid grunden för sin övertygelse i en bokstavstrogen läsning av Bibeln. Men kyrkan säger idag något annat. Gör det då kvinnoprästmotståndaren till religionskritiker? I så fall är vi tillbaka där kyrkan hade tolkningsföreträdet, makten att bestämma betydelsen av ordet. Jag vet inte vad som är att föredra – att inte få polemisera med någon som står för en förlegad syn på samhället, eller att leva under en "liberal" kyrka som äger makten över ordet. En liberal kan nämligen aldrig tillåta sig att äga makten över ordet. Var skulle då en sådan kyrka hamna? Voltaire kritiserade på sin tid kyrkan just för att missbruka sin makt över ordet och därmed också själarna. Men han kritiserade inte nödvändigtvis religionen. Marx gick däremot hela vägen och förkastade religionen som det opium folket söver sig med i brist på det sanna självförverkligandet. Den som är trygg i sin religiösa uppfattning kan naturligtvis avfärda Marx utan att för den skull spärra in honom eller bränna honom som kättare. Det är för dem för vilka ordets absoluta sanning är en livsnödvändighet som bålet blir ett alternativ. Och vad dessa människor saknar är i själva verket nästan alltid bröd. Guds löften om paradiset utgör blott den fernissa som gör det möjligt för dem att överhuvudtaget fortsätta att leva. Respekt för sådana människor visar man bäst genom att ge dem just bröd. En mätt människa kan fatta egna beslut och blir därför trygg i sig själv och sin tillvaro. För sådana behövs inga autodaféer. Så vem skriker då efter dessa inskränkningar? Naturligtvis de herrar som förblir ovilliga eller oförmögna att föda sin befolkning. Det är helt enkelt alltid lättare att skjuta pianisten än han som skrev låten. I dessa dagar när kameror i varje hörn får oss att lurpassa på varandra är det viktigt att inte vika en tum ifråga om ordets frihet – vare sig det gäller förbud av religionskritik eller George W:s inskränkningar i första författningstillägget. Branten utför lutar ofta mycket mer än man först tror, och snart ligger vi där på botten av dalen igen. Om vi inte ser upp, håller tand för tunga, inte lånar oss själva eller våra ord till tyranniets väldoftande lockelser. Vi klarar oss så länge vi, med uppriktiga ord, förhåller oss ödmjuka mot andra och alltid förtröstar på vad Lincoln kallade "de goda änglarna inom oss". Välkommen till verkligheten.