I begynnelsen var ordet – men vems?

En fredagseftermiddag för många år sedan, på den tiden jag gjorde affärer för mina morbröder i England, satt jag i bilen från Norwich på väg till London. Min syster körde, och vi lyssnade naturligtvis på radio, i det här fallet BBC. Vid något tillfälle spelades Always look on the bright side of life från Monthy Python's underbara film Life of Brian (Ett Herrans Liv). Första strofen i tredje versen lyder: Life's a piece of shit, when you look at it, och när vi kom till det partiet i låten fann jag till min förvåning och förtjusning, att ordet shit ersattes av ett biiip-liknade ljud. Se där ett ord som ännu i början på 1990- talet inte fick förekomma i engelsk public serviceradio! Då förstår man vilka problem de hade med Rolling Stones på 60- talet. Jag drar mig till minnes denna händelse i ljuset av den kanadensiska granskningsnämndens beslut att bannlysa Dire Straitslåten Money for Nothing från åtminstone en av landets radiostationer. Motiveringen är förstås att Mark Knopfler i låten använder ordet faggot, som allmänt betraktas som en nedsättande beteckning på en homosexuell man. Som tur är har kanadensarna ännu inte kommit fram till The Pogues underbara duett Fairytale of New York, där en av stroferna lyder: You scumbag, you maggot, you cheap, lousy faggot. Här används ordet av sångerskan i betydelsen skitstövel i största allmänhet. Det finns versioner av Money for Nothing där den famösa andra versen är borttagen. Det går att göra, även om det aldrig blir riktigt bra. Sammanhanget går förlorat. Liknande ingrepp i Fairytale of New York vore förödande. Denna moderna julklassiker skulle förlora all den värme och kärleksfullhet som på ett märkligt sätt gömmer sig bakom de hårda orden paret emellan. Mikael van Reis skriver i en notis på Göteborgs Postens kultursida (110124) att den kanadensiska granskningsnämndens beslut är ett utslag av den växande oförmågan att förstå fiktion. Reellt eller förment kränkande ord får helt enkelt inte användas, oavsett sammanhang. Att Mark Knopfler i texten ger röst åt en bitter och fördomsfull person skulle alltså inte spela någon roll. Det är själva ordet som skall bannlysas eftersom det, oavsett kontext, alltid är kränkande. Alla som använder det i fiktiva sammanhang får därmed betraktas som presumtiva homofober. I Kanada handlar det än så länge om ett ord, men liknande förbud torde snart kunna utsträckas till att i sin helhet omfatta till exempel Vladimir Nabokovs roman Lolita och Frank Zappa's kanske mest kända låt Bobby Brown. Men låt oss för en stund uppehålla oss vid orden. Carl Erland Andersson beskriver i en krönika på Göteborgs Postens kultursida (Ord utplånas inte trots att de censureras, 110128) hur den legendariske komikern Lenny Bruce kunde leka med ordet nigger under sina framträdanden. Avsikten var naturligtvis inte att sparka på de som redan ligger, det vill säga svarta amerikaner, utan användes, som Erlandsson skriver: "I syftet att dränera ordet på gift, avväpna det som förolämpning, på sitt sätt vidga det kring alla sina tvetydiga bibetydelser… För, som Lenny påpekade, skulle aldrig den rena vita liberala medelklassen offentligt använda ordet nigger, utan först då gästerna gått hem".

Härom året kom min syster hem från ett besök hos vår släkting i San Francisco. Det var hennes första besök i USA, och hon var mycket förtjust i det vänliga men lite formella bemötande hon fick, och i den politiskt korrekta samtalston som hon uppfattade där. När vår släkting besökte oss i Göteborg för ett tag sedan beklagade hon sig emellertid över att "America is obsessed with race". Rasfrågan är fortfarande brännhet i USA, och att avstå från att använda vissa ord tycks nödvändigt för att relationerna mellan olika etniska grupper i samhället överhuvudtaget skall fungera. Det säger dessvärre mer om svårigheten att integrera dessa grupper än om den ömsesidiga respekten mellan dem. Att avstå från att använda vissa ord blir en minsta gemensam nämnare mellan människor som innerst inne känner avstånd till och fruktan för varandra. (Alla som känner till Rush Limbaugh vet för övrigt att det offentliga samtalet i Förenta Staterna inte alltid utmärks av politisk korrekthet.) Det första tillägget till den amerikanska författningen utgör fortfarande ett starkt skydd för det fria ordet, även om försök ständigt görs för att begränsa det. Minns till exempel hur Al Gore's fru Tipper på 1980- talet lyckades förmå skivbolag att förse framför allt hårdrocksskivor med förment utmanande innehåll med varningstext. (Detta var naturligtvis långt innan Al Gore blev känd för sitt miljöengagemang och en ikon för den europeiska vänstern när han bestals på segern i presidentvalet 2000.) I tidigare nämnda notis av Mikael van Reis tipsar han om ett You Tubeklipp ur ett amerikanskt debattprogram där Frank Zappa ställs till svars för användandet av obsceniteter och oanständigheter i rocktexter. Allt är mycket underhållande, och en Zappa i högform hävdar likt en evigt ståndaktig Horatius Cocles rätten att använda alla slags ord i alla sammanhang. Samtidigt är det skrämmande att se hur den konservative kommentatorn John Lofton i sina utfall mot Zappa gör allt för att sätta likhetstecken mellan rockmusik och incest. (Incestskräcken var som störst i USA i mitten på 1980- talet, men incest hade naturligtvis inget med rockmusik att göra. Det var, precis som på andra ställen, ett skamligt faktum som man inte pratade om. I bästa fall hjälpte rockmusiken till att lyfta problemet till ytan.) Zappa's löpande argumentation i programmet Crossfire, ur vilket klippet är hämtat, är att det bara handlar om ord. Hur kan ord göras till ett sådant enormt problem? I detta har han både rätt och fel. Ord i sig är naturligtvis harmlösa, men att säga att ord är meningslösa skulle ju betyda att hans eget arbete vore meningslöst. Det tror jag inte att han menar. Ord betyder någonting, och de kan också få betydelse för människors handlingar. Men är det därmed rätt att förbjuda ord och påståenden, att sopa dem under mattan därför att de kan förefalla motbjudande för de flesta av oss? Knappast. Ett mer besvärande problem inställer sig: Tänk om Mark Knopfler och Frank Zappa inte gillar bögar och Vladimir Nabukov dras till tonårsflickor – vad skulle det betyda för vår syn på deras verk och påståenden? Så länge vi är överens om att det handlar om objektiva reflektioner, beskrivningar av en verklighet som vi helst inte vill kännas vid, kan vi kanske acceptera att sådana ord och påståenden är nödvändiga i vissa sammanhang. Men om vi visste att författarna faktiskt står för dem själva? Går det alls att problematisera förhållandet till homosexualitet eller lust till tonårsflickor utan att placeras i ett svart hål märkt persona non grata?

Den antika litteraturen är full av insiktsfulla texter skrivna av människor som står långt från vår syn på moral och anständighet. Gör det dessa texter sämre? Vi lever i ett samhälle som älskar enkla lösningar, kanske beroende på dess egen komplexitet. Vi gör Hitler till Jesus, fast tvärtom: Hitler var ett monster, djävulen, inte alls som vi. Vad skönt, då går vi andra fria. Som om inga andra människor hade något med saken att skaffa, som om Adolf Hitler uppenbarade sig i ett vakuum och utan anledning förförde alla andra till Tredje Rikets grymheter. Så SA-männen som redan veckan efter Machtübernahmung plaskade i blod och köttslamsor efter sina sönderslitna politiska motståndare hade alltså inget eget ansvar? Tusentals människor har sedan 1945 förvisso dömts för större eller mindre brott mot mänskligheten begångna under Tredje riket och andra världskriget. Ändå ligger det i själva frågan varför ett behov av att förklara dessa obegripliga grymheter med att de skulle ha begåtts i något slags tillstånd av icke-medvetande, av människor vars tankar och känslor satts på undantag. En slags kollektiv förhäxning, helt enkelt. Vi kräver sådana förklaringar för att kunna fjärma oss från dessa brott och de frågor de ställer om den mänskliga naturen. Går det att vara människa utan att vara en del av Auschwitz? Om nej, går det alls att leva vidare med någon slags bibehållen anständighet? Adolf Hitler tillfredsställer vårt behov av helvetsskildringar i en sekulariserad tidsålder. Hieronymus Bosch på riktigt, djävulens hantlangare i färd med att administrera det eviga lidandet. Men offren var på riktigt, och de dog på riktigt. Också bödlarna var på riktigt, med egna känslor och egen vilja. Skulle världen ha varit bättre idag om man hade förbjudit Hitler att säga sin mening? Knappast. Etablissemanget kunde inte rå på Hitler därför att alltför många höll med om vad han sade. Också inom etablissemanget. Det gjorde inte nödvändigtvis flertalet tyskar till judehatare, men en sak har som bekant en tendens att leda till en annan. Särskilt när man har att göra med någon som faktiskt menar vad han säger. Och kanske är det helt enkelt den kompromisslösa konsekvensen i sambandet mellan ord och handling som gör Hitler till en djävul i eftervärldens ögon. De flesta av oss kan understundom sprida ovett omkring oss, men det betyder inte att vi vill se orden utförda i handling. Kanske finns det i rädslan för orden en skräck för en ny Hitler som, liksom den gamle, skulle göra allvar av de ord vi andra muttrar när inte alltför många lyssnar. John Lofton gör sig i debatten med Zappa skyldig till liknande tankegångar: Han hävdar på löjeväckande allvar, att incest i Förenta Staterna knappt existerade förrän rockmusiker började skriva i hans tycke förhärligande texter om företeelsen. Och han har förmodligen rätt i att incest inte var något man pratade om innan det överhuvudtaget begynte lyftas fram i populärkulturen. Tanken går igen: Vilken underbar värld vi hade haft om det inte hade varit för den där jävla budbäraren! Det vi inte vet har vi inte ont av. Kom ihåg det, ungar!

Viljan att förbjuda ord vittnar ofta om en önskan att förbjuda det orden avser. Om vi bannlyser orden neger eller blatte finns inte längre någon rasism, om vi förbjuder Nabokov att skriva Lolita finns inte längre sexualiserade tankar om barn. Men tanken försvinner naturligtvis inte bara för att orden gör det. Det slår mig ibland att de som förfasar sig över politiskt inkorrekta ord måste lida av mycket dålig självkänsla. Själv vet jag precis vad jag står, och jag vet att avgöra i vilken betydelse, med vilken avsikt och i vilket sammanhang någon använder provokativa ord. Men somliga tycks rädas själva orden, som om de fruktade att deras egen hållning skulle svikta om orden fick kastas ut fritt omkring dem. Framtiden ligger dessvärre i deras händer i den värsta av världar. Från det att jag började använda sociala medier som My Space och Facebook har jag reagerat över den lilla länk som ofta finns knuten till ett inlägg och som lyder: report abuse. Detta är en raffinerad censurfunktion som förmodligen skall mana till eftertanke för egen del, men som i mina ögon kan uppmuntra till en Stasiliknande anmälarkultur där det blir allas vårt ansvar att anmäla dem som inte håller sig inom givna ramar. Och här kommer äntligen kopplingen till censureringen av Money for Nothing. Jag är övertygad om att det på 1960- talet fanns en högljudd opinion som förfasade sig över rockmusikens språk och attityd, och det sätt på vilket den utmanade det etablerade samhället. Detsamma gällde för kampanjen mot hårdrock på 1980- talet. "Vanligt folk" såg sina liv och sina värderingar ifrågasatta av något de inte förstod. Många protesterade, och det ledde till en viss censur vad gäller det som fick spelas på radio eller visas i televisionen. Föräldrarna stod mot barnen, de äldre mot de unga, i denna generationskonflikt. (Jag kostar på mig att härvidlag uttryckta mig något förenklat.) Idag är inte avståndet mellan barn och föräldrar lika stort, och eventuella konflikter har sällan med musik att göra. Far eller mor kan gå med sina barn på en Iron Maidenkonsert och dela en för dem fantastisk upplevelse. Få upprörs längre över den mest hårdhänta black metal. Anything goes, åtminstone om det sjungs om våld och blod och demoner. Det är lugnt, Alice Cooper sitter snart i tv och förklarar hur allt bara är en variant av 1800- talets freak shows. Skäggiga damen, fast inte på riktigt. Underbart. Som om det inte längre fanns skäggiga damer. Men alla ungdomar vet var gränsen går, vad som absolut inte får sägas. Och här uppstår risken med knapparna på Facebook, My Space och liknande medier. I en värld där ordet kränkning har fått en betydelse som det inte alls förtjänar, är risken stor att människor gör vad som helst för att anmäla eventuella kränkningar. Det blir i den värsta av världar ett sätt att göra rent hus med allt och alla som inte passar in i gängse normer och att samtidigt visa på sin egen förträfflighet. En god samhällsmedborgare ser minsann till att anmäla den som skriver bög eller hora på sin Facebooksida. Ve den som inte gör det! Och handen på hjärtat: Vem vill bli ertappad med att skriva sådana saker? Sammanhanget avgör syfte och betydelse, men om vi går mot ett samhälle där ords manifesta betydelse är allt som räknas oavsett sammanhag? Då riskerar vi att få ett språk och ett samtal som urholkas därför att ingen längre vågar använda ord som kan att missuppfattas av andra som bara ser orden, inte sammanhanget. I det ljuset känns varken Orwells 1984 eller Stalins skådeprocesser särskilt avlägsna.

Det ligger i den mänskliga naturen att tro att vi alltid lever i den bästa av världar. Allt annat vore underligt. Vi har såvitt vi vet bara ett liv, och det vore väl attans om allt inte vore på topp just då. Det är lätt att raljera över historien, lätt att tänka att det där skulle vi aldrig göra idag. Vi vet bättre. Som om vi hade avskaffat alla de avarter som utmärker den mänskliga existensen. Det har vi naturligtvis inte. Någonstans gömmer sig i rädslan för ord också rädslan för att upptäcka att vi inte lever i den bästa av världar, att Auschwitz alltid lurar bakom hörnet. Som i Rwanda, som i Bosnien, som i Darfur. Och, som det brukar stå i latinska böcker vid uppräkningar: etc & etc & etc. När jag växte upp rådde ordning i världen. Vi hade en mur som klöv Berlin och två supermakter som stod mot varandra. Somliga höll på den ena, de flesta på den andra. Gott och ont hade två tydliga ansikten. Detta var naturligtvis inte sant, men lögnen – och kärnvapenhotet – skapade paradoxalt nog ett slags trygghet. Idag har världen många ansikten, och vi är tvunga att ta hänsyn till så mycket mer – så många fler – när vi formar vår bild av den. Vi lever i en övergångstid där Kina är på väg att ta rodret från Förenta Staterna som världens ledande nation. Sist detta hände för ett hundratal år sedan – när USA motvilligt tog över rollen från Europa och det brittiska imperiet – ledde de till två världskrig som har format alla oss som lever nu. Vi lever i tider av osäkerhet, och denna osäkerhet skapar en rädsla för att provocera krafter som vi ännu inte vet vad de går för. Att hålla tand för tunga blir i det läget ett sätt att inte utmana i onödan. Internet och sociala medier har gjort det möjligt att sprida budskap och informationer till miljontals potentiella mottagare utan filter som redaktörer och ansvariga utgivare. Det är begripligt att de stora nätföretagen härvidlag uppmanar sina användare till självsanering. Men det gäller att vara medveten om riskerna i tider när det fria ordet är hotat helt enkelt därför att alltfler även i demokratier tar avstånd från förment kränkande ord och påståenden som kan provocera terrorister och andra våldsverkare tlll de illdåd de lever av. Självcensur är lätt när man ser människor med bomber, basebollträn och rånarluvor framför sig. Snart anpassar man sig till en värld och ett språk där vassa kanter slipas bort till förmån för minsta motståndets lag. Bög och hora är nedsättande ord som inte bör användas i onödan. Lagar om hets mot folkgrupp och förtal reglerar också möjligheten att använda dem. Men att använda dem i beskrivande, konstnärliga, analyserande och debatterande syften måste alltid vara tillåtet. Även för dem som inte gillar bögar, eller tycker att prostitution är helt okej. Och lagarna måste tillämpas individuellt, det går inte att låta större eller mindre grupper av människor bestämma vilka ord som de i alla sammanhang känner sig kollektivt kränkta av. Vad räcker i så fall för att konstituera en sådan grupp, och vem eller vilka skall föra gruppens talan? Det är inte särskilt meningsfullt att kalla Jesus Kristus eller profeten Muhammed för bög eller hora, men jag fruktar inte dem som gör det. De visar bara på sin egen oförmåga att föra ett konstruktivt samtal. Både Jesus och Muhammed hade sannolikt skitit i dem. Låt oss andra göra det samma. Vi kan känna avsmak inför politiskt inkorrekta ord, men vad händer om vi förbjuder dem? Vilka ord står på tur när samhället vrids åt ett håll där auktoritära och militanta grupper i allt större utsträckning sätter agendan? Vi vill inte höra det vi tycker är obehagligt, det är fullt naturligt. Därvidlag skiljer vi oss sannolikt inte från andra som har levt innan oss. Så visst, vi kan förbjuda det vi tycker är obehagligt idag. Den stora frågan är dock: Vem avgör vad som är obehagligt imorgon?