Välkommen till verkligheten!

Välkommen till verkligheten – det skulle den här bloggen kunna heta. Välkommen till min verklighet. En gång skrev jag en sång som jag kallade "Välkommen in i min värld". Det bara blev så. Liksom det blev en fullständigt bisarr text som jag själv ännu inte riktigt vet vad den handlar om. I förhållande till mig, vill säga. Det är ofta så med texter – man skriver dem, publiken tycker i bästa fall om dem, men själv begriper man ingenting. Välkommen till verkligheten. Jag må personligen vara motståndare till vad och vem som dolde sig bakom det påståendet i valrörelsen för tre år sedan, men en bra slogan är en bra slogan. Uppfattningen om vad som är sant eller falskt är i det här fallet helt individuell, och jag tänker inte ge mig in i någon tramspolemik. Även om jag inte håller med om det bakomliggande budskapet, finns det en kärna i påståendet som även jag just då kunde ställa upp på. Något i orden som jag genast kunde förstå. Välkommen till verkligheten. Absolut! Först senare inställde sig frågan: vems verklighet? Med ord kan man lura människor till nästan vad som helst. Bra text, även om den är lögnaktig, innehåller alltid ett korn av sanning. Men sanningen står inte heller fri från lögner, mer eller mindre medvetna. Sanningen är inte en och odelbar, den är alltid behäftad med högst personliga föreställningar och åsikter. Var och en har sin alldeles egen. När de engelska puritanerna i början av 1600- talet ställde sig bakom kraven på religionsfrihet var det inte utifrån en djupt rotad övertygelse om allas rätt till en självständig religiös uppfattning – det var för att legitimera sina egna krav på en radikal reformation av den engelska kyrkan som inte alls hade utrymme för andras uppfattningar. De som ropar högst efter frihet är ofta de som missunnar andra den. Så vad har detta med min verklighet att göra? Jo, det att jag vill skriva sanningen som jag ser den, rakt, rent, öppet, utan krusiduller. Om jag ljuger så gör jag det i dagsljus. För jag kan inte lova att min sanning alltid går fri från påverkan av mina ideal och önskningar. Tvärtom vore det högst märkligt och inte alls önskvärt. Huvudsaken är betoningen av att det handlar om min sanning. Ordets makt är enorm, och ordet står aldrig fritt från tolkningar. Men det är först när någon fogar samman orden, fyller dem med sin egen mening och ande som den makten kan förverkligas. Abraham Lincoln hade andra ideal än Adolf Hitler, men syftet med deras retorik var i stor utsträckning det samma. Och de visste att ge orden både kropp och själ, att klä dem i den där skimrande skruden av sanning och genuin förståelse som varje människa längtar efter. Inte minst de trötta, våta, uttjänta och hungrande som sällan unnas något mer än ynka smulor från de övergöddas bord.

"I begynnelsen fanns Ordet", skriver evangelisten Johannes i första kapitlet. "Och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Det grekiska ordet "logos" översätts oftast med just "ord". I själva verket är det ett mångbottnat ord med betydelser som omfattar allt från mänsklig kunskap och universums inneboende ordning till Guds skapande och uppehållande ord. Minns att det alldeles i början av Första Mosebok står: "Gud sade: 'Ljus, bli till!' Och ljuset blev till." Herren skapade världen med en befallning, och ordet var det verktyg han använde. Ordet är centralt i de tre abrahamitiska religionerna – ordet som uttryck för Guds skapelse, och därför också som symbol för människan. Ordet är vad som gör människan mänsklig, och det är ordet som definierar förhållandet mellan människan och resten av skapelsen. Men det är också ordet som reglerar förhållandet mellan människor; det är genom ordet som Guds skapelses ordning upprätthålls på jorden. Guds ord görs till människornas lagar. Att luta sig mot gudarna har naturligtvis gjort det lättare för kungar i alla tider att få sina undersåtar att efterleva lagarna. Men ordet har säkert lika länge använts mot lagar och hävdvunna föreställningar som av somliga har uppfattats som orättfärdiga. Spartacus må ha varit en obildad gladiator från Thrakien, men när det kom till ordets gåva stod han nog inte långt efter Cicero. Ordet kan vara konservativt, bevarande, ett verktyg för att upprätthålla den rådande ordningen. Men det kan lika gärna vara radikalt, upproriskt och ifrågasättande. Det är svårt att idag föreställa sig de enorma offer människor gjorde i slutet av medeltiden för att få Bibeln översatt till de olika folkspråken. Guds ord skulle läsas på latin, av präster som stod med ryggen mot en församling som inte hade någon aning om vad de pratade om. Tolkningarna gjordes av prästen i predikan, på språk som folk förstod. Men guds egna ord förbehölls Kristi ställföreträdare på jorden. Ingen som inte förstod latin kunde någonsin veta vad som egentligen stod i evangeliet. Men när kyrkans ställning av olika skäl försvagades i slutet av medeltiden växte kraven på att få till stånd bibelöversättningar på de olika folkspråken. Kyrkan motsatte sig alla sådana anspråk – mässan var det sakrament som krävdes för att nå frälsning, inte en självständig läsning och tolkning av guds ord. Det hade dessutom medfört en del andra pinsamheter, för när studiet av hebreiska och grekiska (de språk på vilka Bibeln ursprungligen är skriven) tilltog under renässansen, uppdagades att den tusenåriga latinska Vulgatan var behäftad med en rad felaktigheter med avseende på översättningen. Inget ont om Hieronymus eller Beda, som med några hundra års mellanrum åstadkom den officiella översättningen, men ordets betydelse och innehåll kräver ständig prövning. Det påverkas av omvärlden, av samtiden – av verkligheten. (Idag använder katolska kyrkan Nova Vulgata som är en nyöversättning baserad på originaltexterna.) Se just däri ligger kanske konflikten – ordet som symbol för det bestående, det invanda, det absoluta, det som är omöjligt att ifrågasätta. Eller ordet som ett uttryck för här och nu, för varje människas beskrivning av sin egen tillvaro. För tro, hopp och kärlek i den tid som är, inte nödvändigtvis i den tid de skrevs. Det faktum att dessa ord ännu berör efter tvåtusen år visar på styrkan i dem. De räds ingen tolkning, vad Paulus än hade sagt. Välkommen tlll verkligheten!

Så varför denna märkliga inledning på en alldeles ny blogg? Som vanligt har jag ingen aning. Tanken lever sitt liv i huvudet, fingrarna sina egna vid tangentbordet. Men någonstans finns det givetvis en idé. I det här fallet att detta skall bli ett digitalt skrymsle i en undanskymd vrå av offentligheten dit jag kan dra mig undan och just låta ord och tankar löpa fritt, helst utan hämningar. (Några hemligheter gör man alltid bäst i att bevara.) Och därför insåg jag att det första jag vill slåss för i detta skrymsle är ordets rätt till frihet – frihet från de bojor man gärna vill slå det i från alla möjliga håll. Alla vill göra ordet till sitt, men ingen äger ordet. Om det är ordet som gör oss till människor, då har vi alla också rätt att använda och tolka det precis som vi vill. Vi lever (även om vi inte alltid vill erkänna det) i en tid när ordet återigen har kommit att förföljas. Inte blott av överhetens billiga lakejer, utan också av oss själva. I cyberspace frodas självcensuren: "report this picture", "report abuse" står det allt som oftast överallt på de mötesplatser på internet där vi tillbringar alltmer av vår tid, och där vi också redovisar alltmer av våra liv. Nåde den som redovisar fel saker. Rapport! Till sist är vi på väg mot ett samhälle där vi alla blir angivare. Stasichefen Erich Mielke jublar i sin omärkta grav på en kyrkogård i Berlin – inte ens George Orwell tänkte ut något så diaboliskt! Av förment hänsyn till våra medmänniskor skall vi helst inte kritisera någonting längre. FN:s råd för mänskliga rättigheter (dessvärre en mycket tvivelaktig sammanslutning) vill förbjuda religionskritik. Vad innebär det i praktiken? Att jag inte har rätt att ifrågasätta en kvinnoprästmotståndare? Sådana finner ju alltid grunden för sin övertygelse i en bokstavstrogen läsning av Bibeln. Men kyrkan säger idag något annat. Gör det då kvinnoprästmotståndaren till religionskritiker? I så fall är vi tillbaka där kyrkan hade tolkningsföreträdet, makten att bestämma betydelsen av ordet. Jag vet inte vad som är att föredra – att inte få polemisera med någon som står för en förlegad syn på samhället, eller att leva under en "liberal" kyrka som äger makten över ordet. En liberal kan nämligen aldrig tillåta sig att äga makten över ordet. Var skulle då en sådan kyrka hamna? Voltaire kritiserade på sin tid kyrkan just för att missbruka sin makt över ordet och därmed också själarna. Men han kritiserade inte nödvändigtvis religionen. Marx gick däremot hela vägen och förkastade religionen som det opium folket söver sig med i brist på det sanna självförverkligandet. Den som är trygg i sin religiösa uppfattning kan naturligtvis avfärda Marx utan att för den skull spärra in honom eller bränna honom som kättare. Det är för dem för vilka ordets absoluta sanning är en livsnödvändighet som bålet blir ett alternativ. Och vad dessa människor saknar är i själva verket nästan alltid bröd. Guds löften om paradiset utgör blott den fernissa som gör det möjligt för dem att överhuvudtaget fortsätta att leva. Respekt för sådana människor visar man bäst genom att ge dem just bröd. En mätt människa kan fatta egna beslut och blir därför trygg i sig själv och sin tillvaro. För sådana behövs inga autodaféer. Så vem skriker då efter dessa inskränkningar? Naturligtvis de herrar som förblir ovilliga eller oförmögna att föda sin befolkning. Det är helt enkelt alltid lättare att skjuta pianisten än han som skrev låten. I dessa dagar när kameror i varje hörn får oss att lurpassa på varandra är det viktigt att inte vika en tum ifråga om ordets frihet – vare sig det gäller förbud av religionskritik eller George W:s inskränkningar i första författningstillägget. Branten utför lutar ofta mycket mer än man först tror, och snart ligger vi där på botten av dalen igen. Om vi inte ser upp, håller tand för tunga, inte lånar oss själva eller våra ord till tyranniets väldoftande lockelser. Vi klarar oss så länge vi, med uppriktiga ord, förhåller oss ödmjuka mot andra och alltid förtröstar på vad Lincoln kallade "de goda änglarna inom oss". Välkommen till verkligheten.