Till försvar för guds frihet

En kväll för drygt tio år sedan blev jag för första gången presenterad för en något udda existens som sedan dess har figurerat på randen av min umgängeskrets. Vid stod i baren på en numer nedlagd pub i Göteborg och diskuterade livets mening, guds existens och Bibelns trovärdighet som bärare av guds manifesta lagar och påbud. Jag drev som vanligt tesen att Bibeln är skriven av människor för människor, dock tillskriven gud eftersom guds ord väger tyngre än någon människas. (Detta var naturligtvis en bidragande orsak till att civilisationerna i kulturens vagga – Mellanöstern – ofta valde att göra härskaren till både kung och gudom. Detta förfärade till en början de republikanska romarna, men till sist föll som bekant även de till föga för oskicket. 'Den gudomlige Julius' – Caesar var den förste romare som förklarades vara gudomlig – var en logisk konsekvens av de österländska extravaganser som till exempel Lucullus och Pompejus redan hade givit uttryck för.) Nåväl, diskussionen med min nye bekantskap kom alltmer att handla om huruvida gud eller människor hade skrivit Bibeln. Den slutade med att jag, något förtvivlad över att rationella argument inte tycktes bita på min samtalspartner, utbrast: "Men det är ju inte så att gud har sträckt ned sin hand till jorden och skrivit Bibeln själv!" Den nye bekantskapen tittade illmarigt på mig och svarade: "Varför inte?!" Alltsedan dess har jag understundom grubblat över hur man skall bemöta argument som håller öppet för allt. Somliga religiösa anser att det faktum att guds existens inte går att bevisa i själva verket utgör det ovedersägliga beviset för att gud faktiskt finns. "Credo quia absurdum", som kyrkofadern Tertullianus (feltolkat) uttryckte det. "Jag tror därför att det är absurt." Om apostlarna bevittnade något så orimligt som Jesu uppståndelse måste undret vara sant. De var trots allt rationella människor som aldrig själva skulle hitta på något så dumt. (Den bedömningen lämnade Tertullianus uppenbarligen åt sina föregångare att göra. De måste således också ha varit mycket rationella och balanserade människor…) Riktigt så långt tror jag inte att min nye vän tänkte när vi stod där vid bardisken. Han var nog mest road av att tjata emot. Men det intressanta med människor som istället för att själva söka bevisa guds existens kräver bevis för att han inte finns, är att de därigenom gör sig av med möjligheten att bevisa någonting överhuvudtaget. Ett påstående som varken går att verifiera eller falsifiera i en rationell diskussion är i allt väsentligt värdelöst. Riktigt spännande blir det när man betänker att människor som förlitar sig på absoluta sanningar – alltså sådana som inte behöver verifieras – naturligtvis utgår ifrån att de har rätt. De har dock ingen möjlighet att bevisa denna intellektuella och moraliska överlägsenhet eftersom de genom sitt resonemang har förkastat möjligheten att vare sig bevisa eller motbevisa något. Samma människor är inte sällan beroende av förekomsten av tydliga och absoluta regler för samlivet med andra människor. Men hur skall sådana regler egentligen kunna efterföljas när det faktiskt inte finns några metoder för att bevisa regelbrott? I avsaknad av alla beviskrav sitter vi plötsligt i den rävsax som skapas av 'det orimliga tvivlet'! En märklig utveckling i ett samhälle som skulle styras av den villkorslösa tron.

Religionen har sedan civilisationens gryning haft två uppgifter: att förklara det oförklarliga runt omkring oss, och att skapa regler för samlivet i allt större – och därför i minskande utsträckning självorganiserande – samhällen. Stamsamhället bestod av små enheter som i allt väsentligt utgjordes av en storfamilj. Den sociala kontrollen var lätt att upprätthålla eftersom ett relativt litet antal människor levde i omedelbar närhet till varandra. Det ömsesidiga beroendet – och därför också bandet – mellan de enskilda gruppmedlemmarna var starkt. Det framväxande jordbrukssamhället medförde den första urbaniseringen när alltfler människor blev överflödiga i livsmedelsproduktionen. Detta mänskliga överskott torde ha samlats i städerna där de – i bästa fall – utvecklade nya färdigheter istället för att bruka jorden. De växande städerna skapade en aldrig tidigare skådad koncentration av människor från olika håll, människor som inte längre hade samma band till varandra som i stamsamhället. Följden blev naturligtvis att den sociala kontrollen minskade. Det är ingen tillfällighet att de första kodifierade lagar vi känner härstammar från det folk- och stadsrika Mesopotamien. Lagen skulle inte bara reglera förhållandet mellan individerna, utan också mellan de klasser som växte fram i de nya samhällena. Och det faktum att människor överhuvudtaget skulle delas upp i rika och fattiga, bättre eller sämre, måste naturligtvis också förklaras. En logisk lösning torde ha varit att låta lagen anspela på redan befintliga, gemensamma religiösa föreställningar – vad gudarna säger kan inte ifrågasättas. Det betyder inte att prästerna trodde på varje ord de predikade eller omhuldade – de förstod bara att guds ord smällde högre än någon människas. Och om människor nu behövde gudomlig sanktion för att tro på nödvändiga regler och påbud, varför inte ge dem det? Härigenom uppstod efterhand religioner som intresserade sig betydligt mer för det manifesta innehållet (bokstavstolkning) än för mångbottnade tolkningsmöjligheter. Behovet av regelsystem för den sociala interaktionen blev viktigare än att förklara den enskilda människans roll i ett obegripligt helt. Det var bland annat mot detta som Jesus tycks ha reagerat, vilket naturligtvis inte hindrade kristendomen från att snart gå i samma riktning som tidigare läror. Människors religiösa behov togs omhand på en tämligen vulgär nivå där de har fick dyrka vad kyrkan fann för gott att ge dem tillåtelse till. Fokus hamnade istället på att inte tolerera några brott mot Bibelns okränkbara påbud. (Därvid gick man genom århundrandena emot mycket av Jesu ursprungliga lära.) Med reformationen hamnade initiativet dock hos den enskilda människan – blott hon själv kunde, enligt Luther, stå i kontakt med sin gud. Prästen blev inte längre en nödvändig mellanhand på vägen till frälsning. Detta öppnade för första gången på mycket länge dörren för enskilda, personliga tolkningar av både guds ord och gudsbegreppet. Och i förlängningen för ett ifrågasättande av guds existens i traditionell mening. Ett individuellt förhållningssätt till gud omöjliggjorde på sikt universella religiösa sanningar. Gud blev en fråga för vars och ens samvete. Vetenskapen, däremot, blev en fråga om vad som går att bevisa och på vilka grunder bevis kan, och skall, accepteras.

Religion och konst är de två fakultet av det mänskliga tänkandet där enskilda föreställningar och tolkningar ges företräde framför vetenskapliga eller juridiska beviskrav. De går varken att verifiera eller falsifiera – nyttan eller sanningen ligger enbart i betraktarens öga. Förmågan till andlighet och konstnärlig förståelse är i själva verket uttryck för människans egen gudomlighet – hennes längtan efter att finna förklaringar till det hon inte förstår på grund av hennes fysiska begränsningar. Vi kan inte föreställa oss evigheten, men vi vet att den finns. På samma sätt som många människor vill ha gud till någon att hålla i handen, finns det gott om folk som kräver generella tolkningar av konstverk. En bild, skulptur eller en installation skall säga något konkret, något som man omedelbart kan ta ställning och förhålla sig till. Men konstens uppgift är, liksom egentligen religionens, att ställa frågor snarare än att leverera svar. Den som söker absoluta sanningar kommer därför att provoceras av konstverk som lämnar utrymme för många tolkningar. Och konstnärer som avviker från den rådande normen har, liksom kättare, också förföljts genom århundradena. Det är lätt att bli provocerad av det man inte förstår, men då förutsätter man att en konstnär skall leverera något begripligt utifrån ens egen förståelsehorisont snarare än en – mycket intressantare – unik upplevelse av verkligheten. Den konstnärliga gestaltningen kan aldrig vara absolut i sitt förhållande till sanningen – då skulle den förlora det tolkningsföreträde som gör den fri i förhållande till beviskraven. Den socialistiska konsten i Sovjetunionen, eller den tyska under Tredje Riket, var falsk i den meningen att den försökte gestalta en absolut sanning som inte ens var för handen. Med större tolkningsfrihet – det vill säga större frihet i relation till motiv och material – hade den rent av bättre kunnat föra sakens – och statens – talan. Men de snäva ramar som den av de bokstavstroende tvangs verka inom gjorde den snart löjeväckande. Icke desto mindre fanns det naturligtvis gott om människor som kände såväl trygghet och tillhörighet som bävan inför de färglada monumentalmålningarna av kraftfulla arbetare med hammaren i handen, eller blonda bondtöser med flätor som uttryckte en brinnande längtan efter att föra det ariska arvet vidare. (Nazismen var betydligt mer oförblommerad i sina sexuella anspråk än den sovjetiska socialismen.) Religionen och konsten är kanske de två viktigaste uttrycken för mänsklig längtan – till samhörighet med vår nästa, efter meningen med livet och till en tillvaro efter jordelivet. Till en plats i världsaltet. Denna längtan är gemensam för var och en av oss, men sättet på vilket vi ger uttryck för och hanterar den måste få vara helt individuellt. Varje samhälle kräver lagar och regler, annars skulle det inte fungera. Vi anser oss idag vara sekulariserade, men det regelsystem vi har bygger nästan uteslutande på de gamla religiösa lagarna. Det förstärker bara religionens roll som det kitt som binder samman samhällets olika delar, och visar på dess praktiska betydelse för samhällsutvecklingen genom historien. Men den tiden är förbi när vi behövde gudomlig sanktion för att göra det rätta. Den måste vara förbi. Med uråldriga, men fortfarande självklara, principer följer dessvärre också en massa regler som må ha ägt sin giltighet i forntiden, men som inte har i ett modernt samhälle att göra. Låt religionen, liksom konsten, vara en fråga för det enskilda hjärtat, och låt aldrig gamla vanföreställningar som en gång av praktiska skäl tillskrevs gud ha bäring på det samhälle vi lever i idag. Att upprätthålla illusionen av deras gudomlighet förutsätter en gud som är lika trångsynt som människorna. Och det vore att göra gud stor orättvisa.

Välkommen till verkligheten!

Välkommen till verkligheten – det skulle den här bloggen kunna heta. Välkommen till min verklighet. En gång skrev jag en sång som jag kallade "Välkommen in i min värld". Det bara blev så. Liksom det blev en fullständigt bisarr text som jag själv ännu inte riktigt vet vad den handlar om. I förhållande till mig, vill säga. Det är ofta så med texter – man skriver dem, publiken tycker i bästa fall om dem, men själv begriper man ingenting. Välkommen till verkligheten. Jag må personligen vara motståndare till vad och vem som dolde sig bakom det påståendet i valrörelsen för tre år sedan, men en bra slogan är en bra slogan. Uppfattningen om vad som är sant eller falskt är i det här fallet helt individuell, och jag tänker inte ge mig in i någon tramspolemik. Även om jag inte håller med om det bakomliggande budskapet, finns det en kärna i påståendet som även jag just då kunde ställa upp på. Något i orden som jag genast kunde förstå. Välkommen till verkligheten. Absolut! Först senare inställde sig frågan: vems verklighet? Med ord kan man lura människor till nästan vad som helst. Bra text, även om den är lögnaktig, innehåller alltid ett korn av sanning. Men sanningen står inte heller fri från lögner, mer eller mindre medvetna. Sanningen är inte en och odelbar, den är alltid behäftad med högst personliga föreställningar och åsikter. Var och en har sin alldeles egen. När de engelska puritanerna i början av 1600- talet ställde sig bakom kraven på religionsfrihet var det inte utifrån en djupt rotad övertygelse om allas rätt till en självständig religiös uppfattning – det var för att legitimera sina egna krav på en radikal reformation av den engelska kyrkan som inte alls hade utrymme för andras uppfattningar. De som ropar högst efter frihet är ofta de som missunnar andra den. Så vad har detta med min verklighet att göra? Jo, det att jag vill skriva sanningen som jag ser den, rakt, rent, öppet, utan krusiduller. Om jag ljuger så gör jag det i dagsljus. För jag kan inte lova att min sanning alltid går fri från påverkan av mina ideal och önskningar. Tvärtom vore det högst märkligt och inte alls önskvärt. Huvudsaken är betoningen av att det handlar om min sanning. Ordets makt är enorm, och ordet står aldrig fritt från tolkningar. Men det är först när någon fogar samman orden, fyller dem med sin egen mening och ande som den makten kan förverkligas. Abraham Lincoln hade andra ideal än Adolf Hitler, men syftet med deras retorik var i stor utsträckning det samma. Och de visste att ge orden både kropp och själ, att klä dem i den där skimrande skruden av sanning och genuin förståelse som varje människa längtar efter. Inte minst de trötta, våta, uttjänta och hungrande som sällan unnas något mer än ynka smulor från de övergöddas bord.

"I begynnelsen fanns Ordet", skriver evangelisten Johannes i första kapitlet. "Och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Det grekiska ordet "logos" översätts oftast med just "ord". I själva verket är det ett mångbottnat ord med betydelser som omfattar allt från mänsklig kunskap och universums inneboende ordning till Guds skapande och uppehållande ord. Minns att det alldeles i början av Första Mosebok står: "Gud sade: 'Ljus, bli till!' Och ljuset blev till." Herren skapade världen med en befallning, och ordet var det verktyg han använde. Ordet är centralt i de tre abrahamitiska religionerna – ordet som uttryck för Guds skapelse, och därför också som symbol för människan. Ordet är vad som gör människan mänsklig, och det är ordet som definierar förhållandet mellan människan och resten av skapelsen. Men det är också ordet som reglerar förhållandet mellan människor; det är genom ordet som Guds skapelses ordning upprätthålls på jorden. Guds ord görs till människornas lagar. Att luta sig mot gudarna har naturligtvis gjort det lättare för kungar i alla tider att få sina undersåtar att efterleva lagarna. Men ordet har säkert lika länge använts mot lagar och hävdvunna föreställningar som av somliga har uppfattats som orättfärdiga. Spartacus må ha varit en obildad gladiator från Thrakien, men när det kom till ordets gåva stod han nog inte långt efter Cicero. Ordet kan vara konservativt, bevarande, ett verktyg för att upprätthålla den rådande ordningen. Men det kan lika gärna vara radikalt, upproriskt och ifrågasättande. Det är svårt att idag föreställa sig de enorma offer människor gjorde i slutet av medeltiden för att få Bibeln översatt till de olika folkspråken. Guds ord skulle läsas på latin, av präster som stod med ryggen mot en församling som inte hade någon aning om vad de pratade om. Tolkningarna gjordes av prästen i predikan, på språk som folk förstod. Men guds egna ord förbehölls Kristi ställföreträdare på jorden. Ingen som inte förstod latin kunde någonsin veta vad som egentligen stod i evangeliet. Men när kyrkans ställning av olika skäl försvagades i slutet av medeltiden växte kraven på att få till stånd bibelöversättningar på de olika folkspråken. Kyrkan motsatte sig alla sådana anspråk – mässan var det sakrament som krävdes för att nå frälsning, inte en självständig läsning och tolkning av guds ord. Det hade dessutom medfört en del andra pinsamheter, för när studiet av hebreiska och grekiska (de språk på vilka Bibeln ursprungligen är skriven) tilltog under renässansen, uppdagades att den tusenåriga latinska Vulgatan var behäftad med en rad felaktigheter med avseende på översättningen. Inget ont om Hieronymus eller Beda, som med några hundra års mellanrum åstadkom den officiella översättningen, men ordets betydelse och innehåll kräver ständig prövning. Det påverkas av omvärlden, av samtiden – av verkligheten. (Idag använder katolska kyrkan Nova Vulgata som är en nyöversättning baserad på originaltexterna.) Se just däri ligger kanske konflikten – ordet som symbol för det bestående, det invanda, det absoluta, det som är omöjligt att ifrågasätta. Eller ordet som ett uttryck för här och nu, för varje människas beskrivning av sin egen tillvaro. För tro, hopp och kärlek i den tid som är, inte nödvändigtvis i den tid de skrevs. Det faktum att dessa ord ännu berör efter tvåtusen år visar på styrkan i dem. De räds ingen tolkning, vad Paulus än hade sagt. Välkommen tlll verkligheten!

Så varför denna märkliga inledning på en alldeles ny blogg? Som vanligt har jag ingen aning. Tanken lever sitt liv i huvudet, fingrarna sina egna vid tangentbordet. Men någonstans finns det givetvis en idé. I det här fallet att detta skall bli ett digitalt skrymsle i en undanskymd vrå av offentligheten dit jag kan dra mig undan och just låta ord och tankar löpa fritt, helst utan hämningar. (Några hemligheter gör man alltid bäst i att bevara.) Och därför insåg jag att det första jag vill slåss för i detta skrymsle är ordets rätt till frihet – frihet från de bojor man gärna vill slå det i från alla möjliga håll. Alla vill göra ordet till sitt, men ingen äger ordet. Om det är ordet som gör oss till människor, då har vi alla också rätt att använda och tolka det precis som vi vill. Vi lever (även om vi inte alltid vill erkänna det) i en tid när ordet återigen har kommit att förföljas. Inte blott av överhetens billiga lakejer, utan också av oss själva. I cyberspace frodas självcensuren: "report this picture", "report abuse" står det allt som oftast överallt på de mötesplatser på internet där vi tillbringar alltmer av vår tid, och där vi också redovisar alltmer av våra liv. Nåde den som redovisar fel saker. Rapport! Till sist är vi på väg mot ett samhälle där vi alla blir angivare. Stasichefen Erich Mielke jublar i sin omärkta grav på en kyrkogård i Berlin – inte ens George Orwell tänkte ut något så diaboliskt! Av förment hänsyn till våra medmänniskor skall vi helst inte kritisera någonting längre. FN:s råd för mänskliga rättigheter (dessvärre en mycket tvivelaktig sammanslutning) vill förbjuda religionskritik. Vad innebär det i praktiken? Att jag inte har rätt att ifrågasätta en kvinnoprästmotståndare? Sådana finner ju alltid grunden för sin övertygelse i en bokstavstrogen läsning av Bibeln. Men kyrkan säger idag något annat. Gör det då kvinnoprästmotståndaren till religionskritiker? I så fall är vi tillbaka där kyrkan hade tolkningsföreträdet, makten att bestämma betydelsen av ordet. Jag vet inte vad som är att föredra – att inte få polemisera med någon som står för en förlegad syn på samhället, eller att leva under en "liberal" kyrka som äger makten över ordet. En liberal kan nämligen aldrig tillåta sig att äga makten över ordet. Var skulle då en sådan kyrka hamna? Voltaire kritiserade på sin tid kyrkan just för att missbruka sin makt över ordet och därmed också själarna. Men han kritiserade inte nödvändigtvis religionen. Marx gick däremot hela vägen och förkastade religionen som det opium folket söver sig med i brist på det sanna självförverkligandet. Den som är trygg i sin religiösa uppfattning kan naturligtvis avfärda Marx utan att för den skull spärra in honom eller bränna honom som kättare. Det är för dem för vilka ordets absoluta sanning är en livsnödvändighet som bålet blir ett alternativ. Och vad dessa människor saknar är i själva verket nästan alltid bröd. Guds löften om paradiset utgör blott den fernissa som gör det möjligt för dem att överhuvudtaget fortsätta att leva. Respekt för sådana människor visar man bäst genom att ge dem just bröd. En mätt människa kan fatta egna beslut och blir därför trygg i sig själv och sin tillvaro. För sådana behövs inga autodaféer. Så vem skriker då efter dessa inskränkningar? Naturligtvis de herrar som förblir ovilliga eller oförmögna att föda sin befolkning. Det är helt enkelt alltid lättare att skjuta pianisten än han som skrev låten. I dessa dagar när kameror i varje hörn får oss att lurpassa på varandra är det viktigt att inte vika en tum ifråga om ordets frihet – vare sig det gäller förbud av religionskritik eller George W:s inskränkningar i första författningstillägget. Branten utför lutar ofta mycket mer än man först tror, och snart ligger vi där på botten av dalen igen. Om vi inte ser upp, håller tand för tunga, inte lånar oss själva eller våra ord till tyranniets väldoftande lockelser. Vi klarar oss så länge vi, med uppriktiga ord, förhåller oss ödmjuka mot andra och alltid förtröstar på vad Lincoln kallade "de goda änglarna inom oss". Välkommen till verkligheten.